Alla påverkas vi av arv och miljö. Men vad händer om man som dagens jubilar växer upp i Stockholm med en språkbegåvad far och en mor som är svampguide? Jo, man läser latin och grekiska på gymnasiet och slutar som kommunekolog i Håbo.
Marianne Kahn är alltså född och uppväxt i Stockholm. Hennes mamma var civilekonom men var också svampguide och ledde svampexkursioner medan hennes pappa var egenföretagare som senare blev språklärare.
– När jag var liten var det bara mamma och jag som var ute i skogen. Mina syskon var inte lika intresserade, säger hon men berättar att hennes bror nu arbetar på miljödepartementet, så lite naturintresse har åtminstone han rimligen också haft.
Skolgången var inte den naturliga för en blivande ekolog. Man hade väntat sig naturvetenskaplig gymnasieinriktning, men så var det inte.
– Nej, jag gick latinlinjen och läste till och med klassisk grekiska, för jag har alltid varit bäst på språk. Så jag fick komplettera alla de andra ämnena efteråt.
Hon började ”läsa lite” i Stockholm, men när ämnet limnologi, det vill säga sötvattenslära, inte fanns i huvudstaden så bestämde hon sig 1969 för att flytta till Uppsala och läsa ämnet där.
– På den tiden läste man ju ämne för ämne, nu blandar man ju ihop alltihop och läser färdiga program. Sedan, när jag var färdigutbildad, då fanns det inga jobb. Så jag läste en kurs i Solna för att bli hälsovårdsinspektör, berättar hon.
Då gick det bättre och hon fick anställning som sådan i Tierp, där hon stannade i 17 år.
– Sedan kom jag till Bålsta och blev miljö- och hälsovårdsinspektör i Håbo kommun 1989 och där har jag varit sedan dess och haft lite olika arbetsuppgifter. Man läser ju om dem som byter jobb en gång om året, men det har inte legat för mig, säger hon med ett leende.
– Miljö- och hälsovårdsinspektör är ju ett väldigt vitt begrepp, men man får göra allt möjligt från att titta på att företag, som restauranger, håller sig inom lagarna till att kontrollera så att kringboende inte blir störda av grannens vedeldning, förklarar hon och lägger till att hon nu är kommunekolog och arbetar med naturvårdsfrågor.
– Det innebär att jag ser till att det kommunala naturreservatet, en ås med barrskog, sköts på rätt sätt, så att de arter som finns där får vara kvar och att naturvärdena i kommunen bevaras.
Som om allt detta inte vore nog är hon dessutom ordförande i Naturskyddsföreningen i Uppsala län och i Naturskyddsföreningen i Uppsala.
– Ja, man gör sådana där dumma grejer, när man inte kan säga nej, säger hon.
– Jag har alltid varit föreningsmänniska, första föreningen var väl Stockholms kattförening, som jag var med i som väldigt ung och hjälpte till med att ordna utställningar och sådant.
Hon har gått ner i tjänst för att få mer tid för Naturskyddsföreningen, som dels har ett digert program med alltifrån svampdagar till fladdermussafari, dels är remissorgan där man bevakar kommunens och länsstyrelsens aktiviteter för att se om de kan få konsekvenser för naturvården.
– Länsstyrelsen och Trafikverket skickar över ärenden som berör oss. Vi protesterade bland annat mot civilflyg på Ärna och mot Fullerö park-planerna exemplifierar hon.
Jag gissade att det med jobb och alla åtaganden kan bli svårt att hinna med några egna fritidssysselsättningar, men hon svarar lugnt.
– Man får försöka komma ut i skogen. Det måste man ju!