Vändpunkten kom för fem år sedan, med den hopfällbara ”Bocken Bo”. Hon mejlade bilder till heminredningstidningar och presenterade honom.
– På en vecka svarade tio tidningar och tidskrifter, från Lantliv till Svenska Dagbladet, säger Lina som hade fullt upp med att få fram bockarna. Hon hade bara en, och fick brått att dra igång produktionen, Eftersom hon tyckte att det var synd att inte följa upp succén, såg ”Tuppen Ture” dagens ljus lagom till påsk året efter. Samma sväng med tidningar och tidskrifter följde. Det var nu hon vaknade till och insåg att hon arbetade med en serie, och företaget Svensk Tradition fick sitt namn.
– Konstigt nog var domänen svensktradion.se ledig, sicken tur! För jag vill förmedla just traditioner i ny form, inte kränga julbockar.
Lina är uppvuxen i Bergsbrunna. Mamma jobbade på Akademiska, pappa på reklambyrå. Hon ville tidigt bli skådespelare och älskade att sjunga, gärna ABBA-låtar med kompisarna, med ett hopprep som mikrofon.
– Det började med roliga timmen. Sen höll det på dygnet runt, skrattar Lina, som spelade tvärflöjt, och började i Musikskolans paradorkester på högstadiet. Kontakten med de andra var ”starkare än blodsband”.
– Att spela i Paradorkestern hörde väl inte till det tuffaste man kunde göra, men vi hade vansinnigt kul. Nu är alla i 50-årsåldern och vi har via facebook hittat varandra igen.
Efter gymnasiet jobbade hon på kollo på Barnens Ö. På vintrarna var det Alperna och skidåkning. Lina var även kocka på en dykcharterbåt på Röda havet.
– Tufft, men fantastiskt roligt och spännande! Jag inte bara lagade mat, utan sydde också ihop näsan på en kille som blivit biten av en fisk.
De två sista vintrarna i Alperna tog hon med sig symaskinen och sydde sig en skidjacka, i 80-talsfärgerna rosa och turkos.
– Tanken var att jag skulle synas i backarna. Sedan var det bara att vänta på att rika amerikaner i Zermatt kom fram till mig och beställde specialdesignade kläder. Jag ritade, sydde och levererade efter två dagar, och levde riktigt gott på det.
Denna behagliga tillvaro flöt på i sex år. Sedan blev det två säsonger i Åre, på reklambyrå och på lokala Tv Åre.1990 flyttade hon till Stockholm, och upplevde några stimulerande år på Utbildningsradion i samband med att reklam-tv släpptes fri, och externa produktionsbolag hyrde UR:s personal och tv-studior.
– Vi spelade in allt möjligt roligt, men jag kände att jag hellre ville jobba med tryckta medier, säger Lina som började på FLT:s marknadsavdelning, och fortsatte som formgivare på tidskriften Scanorama.
Mat är mycket viktigt för henne, ett arv efter värmländska mormor Greta som påverkat henne starkt.
– Att laga mat ger en sorts ro. Mormor gjorde riktig mat från grunden. Hennes syster Gerda stod mig också nära. Jag tyckte jättesynd om alla barn som bara hade en mormor och ingen Gerda.
I slutet av 90-talet återvände Lina till Uppsala. Och nu, efter alla år av kreativitet har hon hittat sin form.
– Tidigare höll jag mest på och ”snörslade” (grejade på värmländska) lite på sidan om med min formgivning, säger Lina, som hann sjösätta Gåsen Akka lagom till Mårten Gås. Älgen Ärling har nämnts som ”Den nya dalahästen” i exportsammanhang. Till jul väntar försilvrade grishuvuden – en specialbeställning från Operakällaren.
Lina har fått utmärkelsen Guldhjärtat av Rotary för välgörenhetstänket i sitt företagande. För varje såld påsktupp finansierar hon en levande höna till ett biståndsprojekt i Kenya. Och rosa bocken Bo, ägnad Bröstcancerföreningen, är snart ett begrepp.
– Det känns vilsamt när allt faller på plats. Nu kan jag investera allt jag lärt mig under alla år i mig själv och mitt företag.