– Att sjunga in julen betyder mycket för mig. Det är en stund som känns väldigt äkta och nära.
Hon är bara 30 år men ändå rutinerad som få. I tolv år har Sanna Nielsen hållit julkonserter runt om i landet. Årets blir hennes trettonde.
Hon har släppt tio album varav fem julskivor plus ett tjugotal singlar. Som elvaåring fick hon sin första Svensktoppenhit med låten "Till en fågel". Den senaste, "Undo", tog inte bara svenskarna med storm. Även en stor del av Europa föll för låten som kammade hem en tredje plats i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Egentligen hade Sanna Nielsen inte tänkt ställa upp alls i tävlingen, berättar hon. Hennes önskan var snarare att få bli programledare, vilket hon berättade för schlagergeneralen Christer Björkman.
– Men så tänkte nog inte han. I stället sa han att de hittat en låt till mig, vilken var "Undo". Och så blev det.
Någonstans verkar ändå önskemålet ha slagit rot hos ledningen bakom Melodifestivalen. För när det var dags att utse en programledare för 2015 föll valet på Sanna Nielsen.
Du fick jobbet, grattis! Hur känns det?
– Tack. Det är en utmaning, så klart, och lite läskigt, men jag ser verkligen fram emot det. Och att få lära mig nya saker.
Under året som gått har det varit mer av den varan. Till exempel har hon för första gången fått en roll i en musikal. Sedan början av hösten gör Sanna Nielsen rollen som Lara Antipova i "Doktor Zjivago" på Malmö Opera. Enligt recensionerna har det gått alldeles lysande.
Själv säger hon att det väldigt skönt att få ingå i en ensemble, glömma sig själv ett tag och slippa stå i totalt fokus.
– Missuppfatta mig inte, jag tycker väldigt mycket om Sanna Nielsen, det är inte det. Men ibland behöver man lite distans till sig själv.
Drivkraften är, och har alltid varit, att få sjunga och underhålla. I musiken finns glädje, men den ger också styrka och tröst. I sitt Sommarprogram berättade Sanna Nielsen att det var musiken som hjälpte henne att ta sig igenom skolåren och stå emot mobbarna.
På vilket sätt tror du att den tiden har påverkat dig?
– Att jag har trott på mig själv ännu mer. Efter en tuff dag kunde jag springa hem och sätta igång Celine Dion och sjunga framför spegeln. Det var en trygghet för mig.
Har du träffat på dina plågoandar i vuxen ålder?
– Ja, det har jag. Vissa har till och med bett om ursäkt, vilket är fantastiskt trevligt och bra. Jag har absolut förlåtit och till viss del också glömt. Men det är klart att vissa fragment finns kvar. Det kan också vara skönt att ha det som en morot. Jag tror på mig själv. Ingen kan ta ned mig. TT