– Det är en väldigt skön känsla att ha ett eget hem, säger hon på sjungande västmanländska.
Kajsa Weiryd är född i Björneborg i Värmland, och växte upp i Surahammar dit familjen flyttade när hon var 2,5 år. Pappa var ingenjör på järnbruket och mamma lärare. Kajsa berättar om en miljö präglad av efterkrigstiden:
– Bruket var den stora industrin, och framtidstro präglade orten. Samtidigt var det ett skiktat samhälle med olika bostadsområden för arbetare och tjänstemän – och en oerhört stark socialdemokrati, säger Kajsa, som gick i den förskola som karaktäristiskt nog drevs av bruket innan kommunen tog över. Båda föräldrarna var aktiva moderater, mamma satt i fullmäktige. Själv valde Kajsa senare Socialdemokraterna, där hon främst ägnat sig åt kulturpolitik.
Kajsa var ett aktivt barn som tyckte om skolan, var med i scouterna och spelade piano.
– Jag var en duktig flicka, vilket innebar både för- och nackdelar.
Tidigt visste hon att hon skulle bli lärare, och 1970 kom hon till Uppsala för första gången, för att utbilda sig till mellanstadielärare. Samma år blev hon och blivande maken Anders ett par, och de gifte sig 1972.
– Fast vi träffades första gången redan 1965, i kyrkliga sammanhang.
Kajsa fick barn, och arbetade som mellanstadielärare i Västerås i 13 år innan hon på 80-talet återvände till Uppsala för att utbilda sig till speciallärare. Under åren i Västerås vikarierade hon som studierektor, och fick smak för skolledarjobbet.
– Jag är ju storasyster, och på något vis har jag alltid varit ledare ända sedan jag var patrulledare i scouterna. Jag har tagit ansvar i mitt liv och tyckt det har varit roligt, säger Kajsa.
Hon sticker samtidigt inte under stol med att det blev allt svårare för henne att gå tillbaka till lärarrollen, att hon var nyfiken på skolledarrollen och möjligheten att kunna påverka.
Hon gick skolledarutbildning – i Uppsala förstås – och har från 1987 arbetat som rektor skolledare på de orter där hennes make tjänstgjort som kyrkoherde, chef för Ersta, biskop och ärkebiskop.
– Men jag har nog aldrig riktigt släppt Uppsala, säger Kajsa som skulle komma att återvända till stan ännu en gång, nu som ärkebiskopsfru. Men dessförinnan blev hon biskopsfru när maken blev biskop i Växjö stift.
– Vi har varit en prästfamilj i 40 år, säger hon eftersinnande, och berättar att hon ”inte protesterade” när maken tillfrågades om att bli ärkebiskop. Själv hade hon då just tillträtt en förvaltningschefstjänst i Tingsryd, och blev kvar där i ett år innan hon flyttade in i Ärkebiskopsgården i Uppsala 2007.
– Då var jag arbetslös i en månad, men fick snabbt jobb först som utvecklingschef och sedan, 2009, som chef för alla kommunens gymnasieskolor.
Hon hade inga problem med att kombinera jobb och ärkebiskopinneplikter, utan valde att ställa upp när hon hade möjlighet och när det förväntades av henne.
– Det var en helt fantastisk tid i livet, och det var roligt att få göra ärkebiskopsgården till en mötesplats för många människor. Samtidigt saknar jag inte de åren. Allt har sin tid, säger Kajsa.
Hon gick nyligen i pension och ska städa skrivbordet på jobbet när intervjun är över.
– Jag ser fram emot att få vara fri, även om det känns overkligt att inte gå till jobbet, säger Kajsa som hoppas få mer tid över till bland annat organisationen Kvinna till kvinna. Hon ser också fram mot att ta reda på mer om sin farmor som hade rötter i Östervåla och dog bara 42 år gammal.
– Säkert har jag släkt här i Uppland som jag ännu inte känner till.