Vad gör man om man kommer in på basåret på Chalmers tekniska högskola samtidigt som man blir antagen till det förberedande året på Balettakademien och inte kan välja? Man väljer båda. I alla fall om man heter Malin Nordqvist och är en impulsiv människa, som hon säger själv. Hon var arton år, hade just flyttat ner till Göteborg från Timrå. Dagarna fylldes av studier och dans mellan åtta på morgonen och nio på kvällen. Det höll ett år, sedan tog det stopp. Malin flyttade norrut igen och bosatte sig i Sundsvall.
– Jag var jätteförvirrad. Jag hade inget jobb och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Till slut fick hon ett lärlingsjobb på ett bageri. Efter ett år ville ägaren göra sig av med bageriet. Tack vare starta eget-bidrag, och att hon fått praktisera på olika kaféer och bagerier i Sundsvall innan detta, så kände hon att hon fick nog på fötterna för att våga bli bageriägare.
– Jag var välkommen överallt. Det var helt otroligt! Och det var fruktansvärt roligt att driva bageriet men efter ett år så gick det inte ekonomiskt längre.
Det har varit tvära kast i Malin Nordqvists liv och det är inget hon har haft något emot. Hon vill ha en struktur, säger hon, men fortfarande utrymme för ett impulsivt liv.
Luleå är hennes födelseort men det var i Timrå hon växte upp tillsammans med mamma – och i Nicaragua. Hon var sex år när hennes mamma, som också är civilingenjör, fick jobb där som volontär och familjen flyttade dit. Det blev tre viktiga år i Nicaragua och hon har många minnen därifrån. Malin gick i svensk skola men umgicks med sin barnsköterskas familj utanför skolan. Tack vare Facebook håller de fortfarande kontakt.
– Jag grät när jag åkte dit och jag grät när jag åkte hem. Att komma tillbaka till Timrå blev en kulturkrock. I Nicaragua var jag van vid att man alltid sa vad man tyckte, i Timrå höll man igen och var ironisk i stället. Jag visste inte vad ironi var! Det tog ett tag innan jag kände mig svensk.
Att det till slut blev Uppsala och civilingenjörsutbildningen vid Uppsala universitet berodde på att hon ville bo mitt emellan mamma i Timrå och pappa i Göteborg. Hon trivs i Uppsala, både med utbildningen och staden.
– Uppsala är tillräckligt stort men inte för stort och har sin egen charm. Det är här jag har mina vänner.
Malin Nordqvist ser fram emot att börja jobba efter sin långa utbildning. Strålning är det hon har intresserat sig mest för. Under utbildningen har hon bland annat gjort en studie om Tjernobyl tjugofem år senare. Hon har undersökt hur en förorening sprider sig och hur mycket som finns kvar i Sverige efter utsläppet 1986. Den har minskat men långsamt.
Examensarbetet handlar om hur föroreningar med radioaktiva ämnen tar sig in i en byggnad. På nya jobbet för ES-konsult i Solna kommer hon att arbeta med kärnkraftssäkerhet.
Trettioårskrisen hade hon när hon fyllde tjugoåtta och tjugonio, säger Malin Nordqvist. Då funderade hon mycket kring egna och andras förväntningar på vad man ska ha hunnit med och hur man ska vara när man är trettio.
– Jag tycker att det är bra att jag har prövat på så många olika saker så att jag är säker på att jag vill göra det jag gör. Det kanske inte blev precis det jag hade tänkt mig men det blev andra saker i stället. Och jag är ju fortfarande den jag är och trivs med mitt liv.