Allt fler människor ser numera fram emot 65-årsdagen med jämnmod. Den innebär för många ett skifte eller en förändring men är inte någon slutpunkt för det yrkesverksamma livet. Margareta Jonth räknar inte med att tillvaron kommer att förändras i grunden bara för att hon uppnår pensionsåldern.
– Nej, det blir väl ingen större skillnad mot det liv jag lever i dag, Jag tänker hålla på ett tag till, säger hon, men tillägger, när hon smakat på olika uttal av ordet ”pensionär”:
– Fast som ”passionär” skall jag väl bli ”passionerad” på heltid!
Så växlar hon om och berättar att hon ”nog” hade sin sista konsert, vid Musik vid Siljan, i somras.
– Sista konserten. Barnen och alla barnbarnen var där. Och så gick jag på kryckor på grund av artros ... Men bara ett halvår senare skuttar man omkring igen – som ny! Tack vare ortopedfolket på Ackis. Kroppen har fått hjälp. De satte bokstavligt talat in ett nytt ”gångjärn”, så att jag kan gå igen!
Att sluta sjunga tar hon med jämnmod, musklerna förändras med åren, så det känns naturligt, menar hon. Men det är nu som hon är som bäst som sångpedagog.
– Ingen är en bra pedagog förrän man fyllt 60, sägs det. Och nu fyller jag 65, så då kanske jag kan bli riktigt bra, säger hon med ett så klockrent skratt som bara riktiga sopraner kan få till.
– Man har ju under en lång sångarbana själv stött på de problem man vill hantera hos eleverna. Och man kan dela med sig av de tusen knep som man lärt sig, säger Margareta Jonth.
Hon tycker att det är oerhört intressant att vara sångpedagog. Alla har olika röster och behöver olika stöd.
– Som sångpedagog kan man inte ha en universalmetod för alla sångare. Varje sångare skall i princip ha sin egen metod, säger hon.
Just nu har hon elever från 15 års ålder till 80 plus.
– Det är fantastiskt att arbeta med de unga rösterna. Men kanske är de äldre intressantare, de som varit med om ett helt liv.
Det hon kan reagera emot är att det är så mycket yta nu för tiden. Att man kan tycka det är en bra idé att såga en talang i Idoltävlingar och liknande, bara för att det skall bli ”bra tv”. I stället för att komma med konstruktiv kritik, som bygger upp.
– Det verkar som om djupet inte alltid premieras, säger hon.
– Man måste expandera inåt, lägger hon till efter en stund.
Att som sångpedagog jobba med en intelligent och förändringsbenägen elev, det ser hon som en höjdpunkt.
– Rösten är själens muskel har en engelsk kollega sagt. Och när man arbetar med en elev måste man vara kärleksfull och visa att man vill elevens bästa. Man måste därför vara hundraprocentigt konsekvent. Och för att vara det, så måste man vara säker på sin sak, säger Margareta Jonth.
Hon har släppt de flesta av sina uppdrag i olika kulturorganisationer, men hon ansvarar för utdelning av ett romansstipendium och för ett nationellt nätverk kring folksång.
Känslan för traditioner är stark för Margareta Jonth, som 1978 fick en Grammis för en folkmusikskiva, den första folkmusikgrammisen i Sverige. Ett annat uttryck för detta intresse är att vårda gamla hus, både på Övre Slotts och i Nås.
Men i det traditionsbevarande arbetet väntar nu först att ge barnbarnen en riktig dalajul – det är ju de som är de blivande traditionsbärarna!