Lars Rudolfsson verkar uppriktigt lättad över sin nya roll som frilansande regissör. Av och till sedan 1983 har han varit chef. Först på Orionteatern i tio år, därefter Malmö musikteater i sex och sedan åter på Orionteatern fram till årsskiftet.
Visst har det funnits många roliga stunder, men även en hel del bekymmer, förklarar han.
– I chefskapet ingår ett ansvar för andra som upptar ens tanke. Sedan är det pengaproblemet, oavsett hur liten eller stor teatern är, det finns på alla ställen. Och det känns skönt att inte ha det ansvaret längre. Men jag kommer att fortsätta jobba för olika teatrar.
Först ut är föreställningen ”Molnens bröder” på Dramaten som bygger på Barbro Lindgrens vuxenböcker. Dramatiseringen är klar och i januari börjar repetitionerna.
Det är inte första gången Lars Rudolfsson jobbar med Barbro Lindgren. Senast var med den rosade föreställningen ”Vems lilla mössa flyger” på Orionteatern.
– Barbro är en verkligt stor författare som lyckas berätta om människor på ett så enkelt och samtidigt storslaget sätt. Hennes värld är så svart och galen. Den kombinationen gillar jag.
I snart ett halvt sekel har Lars Rudolfsson regisserat. Sin första pjäs, ”Mannen i tornet”, gjorde han som sjuttonåring på Pistolteatern. Sedan dess har det blivit en lång rad teaterföreställningar, operor, musikaler med mera. Höjdpunkterna har varit många: ”Pygmalion”, ”Carmina Burana”, de cirkusinspirerade ”Hjälp sökes”, ”Cirkus Orion” och ”Flickan och pappan” som alla haft hästar, åsnor, getter och hundar med i ensemblen. Och så dundersuccén ”Kristina från Duvemåla”. Musikalen som hade premiär på Malmö musikteater 1995 och som sedan dess spelats av och till i olika uppsättningar.|
Trots det är Lars Rudolfsson lite av en doldis för allmänheten, även om han under den gångna sommaren uppträtt både här och där som dragspelare i BAO, Benny Anderssons Orkester. Men i teatervärlden är han ett välkänt namn.
Du har ett rykte om dig att vara väldigt omtyckt som regissör. Är det viktigt för dig?
– Enormt. Skådespelare ska vara säkra på att jag inte kommer att skälla ut dem nästa dag. För mig är det viktigt att alla får komma till tals så att det inte blir en envägskommunikation från min sida. Så är jag upplärd en gång i tiden.
– Men jag har också stora krav. Det kan handla om en scen som måste göras om många gånger för att komma till en annan nivå i uttryck.
En förändring som skett under åren är att hur oroligt det än känns under repetitionerna så vet han att det brukar ordna sig i slutet.
– Och en fördel med att bli äldre är erfarenheterna. För det går att lära sig något av misstagen och göra på ett annat sätt i framtiden. Det är väl den gåvan vi människor har fått. (TT)