– Så länge man är nyfiken är man levande och då kan man inte gå och pensionera sig.
Bi Puranen tar emot på sin arbetsplats i centrala Stockholm, Institutet för framtidsstudier. Här har hon jobbat från och till sedan 1988, varav de senaste 15 åren som generalsekreterare för det globala forskarnätverket World Values Survey. Och än har hon inga planer på att gå i pension. Helt enkelt för att det finns mycket kvar att göra.
– Jag har heller inte fått någon påstötning från något pensionsverk. Så det får jag tydligen bestämma själv. Det är positivt.
Förutom uppdraget för WVS har Bi Puranen fortsatt att forska och beskriver det som både spännande och väldigt stimulerande – ”lite som att jaga en bov i en deckare och plötsligt veta”.
Med tiden har hennes meritlista hunnit bli lång med många tunga uppdrag. Universitetsstudierna påbörjade hon redan med som 17-åring efter att hon läst in gymnasiet på rekordfart. Sedan har det gått som tåget.
När hon var 22 år fick hon sitt första chefsjobb. Samtidigt skrev hon på sin avhandling om tuberkulos. Ett ämne som hon också fortsatt att följa.
Hon säger att en stark drivkraft har varit hennes nyfikenhet, men också en slags inbyggd rädsla för att hamna i fattigdom. Under uppväxten i Umeå bodde hon med mamma, pappa och fyra syskon i en etta. Familjen hade det knapert och när Bi var bara 13 år fick hon börja jobba för att stötta familjeekonomin.
– Jag kan fortfarande känna en oro, just nu för världsekonomin. Och vad händer om det blir ett globalt utbrott av någon epidemi? Inte bara med alla människor, utan även med de ekonomiska systemen, våra pensioner? Det är en slags katastroforo som jag tror har att göra med min bakgrund.
Vad gör du för att lindra den oron?
– Jag försöker bidra med kunskap om hur våra värderingar kan påverka, så gott det nu går. Men ränderna går inte ur, kylskåpet är fyllt, man vet ju aldrig ...
Förutom den vetenskapliga biten har det funnits andra inslag bland uppdragen. Under ett par år på 1980-talet hoppade hon in som programledare för ”Kvitt eller dubbelt”. Genomslaget blev enormt.
– Jag var inte beredd på att alltid vara igenkänd, det var inte alls trevligt. Det har inte gått ur mig än.
I övrigt tycker hon att hon har förändrats mycket jämfört med hur hon var i 30-årsåldern.
– Jag är mycket mer eftertänksam och har lärt mig att säga nej på ett sätt som jag inte kunde då. Och så tar jag det lugnare. Sedan är det den djupa insikten om familjens betydelse. Jag är väldigt tacksam för den. ↔TT