"Roligt och konstigt att fylla 40"

Hade Marie Larsson Sturdy inte gripits av dansen som barn hade hon kanske blivit bonde. Hon krossar ännu en myt om fragila, spröda dansöser genom längskidorna som står utanför hennes port. Marie Larsson Sturdy älskar att bränna i väg på skidor i Gottsundagipen, obekymrad om eventuella benbrott.
Som barn var hon en typisk "duktig flicka", ivrig att lära sig och samtidigt mycket fysiskt inriktad.
- Av någon anledning som jag än i dag inte förstår, så fick jag inte börja skolan ett år för tidigt, trots att jag kunde läsa och skriva. I stället erbjöds jag att gå om förskolan. Det gjorde att jag var riktigt deppig när jag var sex, säger hon, och makar sig till rätta i vardagsrumssoffan, medan hon utvecklar sina tankar om tysta duktiga skolflickor som en förlorad resurs.

Hennes morfar blev hennes räddning.
- Morfar hade ett stort jordbruk i Viggeby, Dalby. Han var den sista bonden där. I stället för att gå om förskolan hjälpte jag honom på gården. Han skaffade mig en liten overall, och lät mig mata grisar och kalvar och kossor.
- Jag släpade halmbalar och hjälpte till med allt vad en sexåring kan tänkas klara. När jag var barn drömde jag om att bli bonde.

När bondeåret var över började hon i Bäcklösaskolan. Hon älskade skolan, och spelade basket och tennis på fritiden. Marie Larsson Sturdys pappa är musiker, och hon fick tidigt följa med på konserter. Rosenkavaljeren gjorde ett starkt intryck på henne:
- Jag tyckte den var så otroligt vacker.

Det var en tillfällighet att hon anmälde sig till Barbro Nybergs danskurser i Fagotten i Gottsunda, där hon började dansa balett. En annan tillfällighet var att en klasskompis tänkte söka in på Operans balettskola.
- Och jag hängde på. Det var en grundlig intagning med fyra prov och läkarundersökning. Av alla sökande var det bara tio elever som togs in. Som balettdansös måste man börja sin yrkesutbildning tidigt.

Att bo och gå i skolan i Uppsala och samtidigt vara elev på Operans balettskola i Stockholm innebar ett tufft schema för en elvaåring: daglig pendling och sexdagarsvecka.
- Men mina föräldrar var från början inte övertygade om att jag skulle fixa det. För mig var det aldrig några problem; jag visste att jag hittat rätt.

Ända sedan hon var elva har livet varit strikt inrutat, med träning och föreställningar.
- Danskonsten har utvecklats, och koreografin ligger hela tiden på gränsen. Leder och rygg utsätts för mycket slitage. Därför är det viktigt att man tränar rätt från början och fortsätter att ta hand om sin kropp, eftersom kroppen ju är dansarens instrument.Dessutom är konkurrensen superhård i den professionella dansvärlden. Det handlar om allt från utseende och mentalitet till fysisk talang och musikalitet.

När man tränar kroppen så hårt som dansare gör, är förmågan till återhämtning avgörande, säger Marie Larsson Sturdy.
- Ofta handlar det om sjudagarsvecka. När jag är ledig orkar jag inte med mycket annat än att slappa i soffan och kolla på filmer. Att åka ut till morfars gård och att vara tillsammans med min familj uppskattar jag också mycket.

Hon berättar att 40 år en känslig ålder för dansare; det innebar pensionering för dansare vid de svenska
teatrarna.
- Har man fyllt 40 och arbetar på en dansinstitution kan man möjligen få dansa karaktärsinriktade roller. Det är ett av de få jobb där utbildningen kan vara längre än själva yrket. Så det är både roligt och konstigt att fylla "The Big 40".

I dag är Marie Larsson Sturdy chef för danskompaniet Focus Dance, och talar med passion om sitt arbete.
- Det är en stor förmån att få hjälpa och undervisa bland annat unga människor, att få vara den som lyfter dem. Sådant går jag själv i gång på.

"Roligt och konstigt att fylla 40"

Slumpen gjorde att Marie Larsson Sturdy började dansa. Nu uppnår hon den ålder då dansare på institutionsteatrarna pensionerar sig, dock inte hon själv som kommer att fortsätta att arbeta.