Bo Lundström kommer direkt till vårt möte från jobbet i lilla Icabutiken på Vretgränd i centrala Uppsala. Han började denna dags arbetspass klockan sex. Då bakade han det butiksfärska brödet, la upp frukt och grönt samt kollade att det fanns varor på hyllorna innan butiken öppnade klockan sju. Sedan har det varit kunder dagen lång och många av dem har varit sugna på en liten pratstund.
– Det jag verkligen gillar med jobbet är att jag får vara social med människor, prata och skoja lite med dem som vill det. Men det är också fint att jobbet är så varierat. Det blir så i en liten butik. Där får man sköta det mesta.
Han är klädd i svart luvtröja som det står Sweden Rock Festival på i eldskrift. Sommarens två första semesterveckor har han tillbringat på rockfestivalen i Sölvesborg tillsammans med tre kompisar. De har myst och lyssnat på rock för fjärde året i rad på samma festival.
Han lägger ett par kuvert på bordet. De är adresserade till ett försäkringsbolag. När han och sambon var ute och badade i helgen, klev en av hundarna, sankt bernhardshannen Bentley, på en rostig spik. Tassen är nu under behandling, och veterinärräkningarna ska betalas.
Det finns också en jättepudel och två flatcoated retriever i hemmet. Mycket av Bo Lundströms och hans fru Malins liv kretsar kring de fyra hundarna. Han berättar att hundarna har bestämda sovplatser, men när morgonen kommer ligger minst tre av dem i parets säng.
– Vi får byta lakan ofta men det är det värt, det är så kul med hundarna. Man kan lära dem så mycket.
Rockintresset väcktes när han hörde grupperna Bachman Turner Overdrive och Sweet som tolvåring.
– Jag såg Sweet på tv också och imponerades av hur trummisen jonglerade med stockarna. Jag tjatade på farsan att jag ville ha ett trumset, men han sa att jag måste jobba ihop till det själv.
Så sommaren innan han skulle börja i sjuan arbetade han med att kratta Björkvallen i Björklinge. Det inbringade sammanlagt 1 000 kronor och då sköt hans pappa till de resterande 200 till trumsetinköpet.
I högstadiet valde han instrumentalmusik när det var ”fritt valt arbete”. Läraren Melker Molander, som egentligen var gitarrlärare, lärde honom grunderna i att trumma. Bo Lindström satt med hörlurar hemma i pojkrummet och härmade vad han hörde på lp-skivorna. Någon vinter gick han en studieförbundsutbildning i konsten att göra virvlar. Men just det tycker han fortfarande är svårt.
Just nu är han med i tre olika band, det mest etablerade är Edge Play. Hans allra första band, trashmetalrockarna Midas Touch, fick i slutet på 1980-talet kontrakt med ett tyskt skivbolag. Det ledde till en Europaturné som förband till det amerikanska bandet Hades.
Men de valde att inte förlänga kontraktet med det tyska skivbolaget efter första albumet gjorts och bandet upplöstes.
Hans nästa band, High Tech Junkies, spelade ofta på dåvarande Barowiak i Uppsala. En stor sak för dem var när de fick vara förband till Entombed under Sverigeturnén.
– Efter att de också upplösts sålde jag trummorna och höll uppe med spelandet i ett par år. Men när Misery Loves Company startade började jag spela igen med dem. Fast jag hoppade av efter något år, när de skulle göra en utlandsturné.
Det var under tiden som rockmusiker som han började jobba som timanställd i Icabutiken, för att få regelbunden inkomst. Numera är spelandet enbart på hobbynivå. Ett av hans nuvarande band, The Hemingways, spelade på parets bröllop som hölls hemma i trädgården i Björklinge för två år sedan.
– Vi vigde oss på altanen som jag hade byggt. Gästerna trodde att de skulle komma på Malins 40-årskalas och så blev det bröllop i stället. En av hundarna, Chester, hade vi tränat att komma med ringarna. Men han blev lite förvirrad och sprang ut i trädgården med dem. Det blev stor kalabalik innan vi kunde fånga in honom och fortsätta ceremonin, berättar Bo Lundström och ler vid minnet.
Ett par år tidigare hade hans mor och bror gått bort med bara ett halvår emellan. Då började Bo Lundström skriva låttexter.
– Jag kan varken läsa eller skriva noter. Men när brorsan och morsan dog var det så många känslor jag ville få ur mig. Låttexterna blev både en hyllning och ett sätt att bearbeta sorgen.
Han tycker det är allra roligast att spela musik som de själva skapat i banden, att spela rock som det går att leva ut i och leka med musikaliskt. Men han har också förståelse för att publiken kan gilla covers mer på snälla poplåtar som de känner igen.
– Det är alltid kul när publiken gillar vår musik.
Han tycker att livet är fint just nu, vid femtio.
– Jag lever i en bra relation, har hyfsad ekonomi, ett kul jobb, fina hundar hemma och möjligheter att få spela på fritiden, livet kan inte bli bättre, tycker han.
Så ger han sig i väg till replokalen och sitt trumset i ett av Uppsalas industriområden.