Dagens jubilar är en kraftfull och något ”yvig” person. Närmare två meter lång med en vass penna och en stämma som hörs.
Det gör den ofta, för journalisten Svante Lidén har synpunkter på det mesta. Till exempel på folk som inte läser tidningar.
– De får en urvattnad världsbild.
Journalister som inte läser tidningar har han riktigt svårt för.
– De sitter och slö-googlar och surfar och tror att de har koll.
Personer som påstår att journalister ljuger bör ha väldigt bra på fötterna innan de vädrar denna åsikt inom hörhåll för dagens jubilar.
– En gång var det en som frågade mig hur det kändes att ha lögnen som arbetsredskap!
Det gjorde denne person förmodligen inte om.
– Vi ljuger för f-n bra mycket mindre än de flesta. Det går inte att lura läsarna mer än en gång. Och varför skulle man det!? Betänk vilka det är allmänheten vänder sig till när man vill ha snabb och korrekt information om katastrofer och annat! Jo till tidningar som UNT och Aftonbladet. Folk som påstår att journalister är lögnare vet inte vad de talar om.
Efter detta utfall mot slöa journalister och slappa nyhetskonsumenter bjuder han på vrålstarkt kaffe och berättar att han just återkommit från en resa till Libanon. Inget vanligt semestermål dessa dagar precis.
– Nej, helst reser jag till ogästvänliga platser där solen inte nödvändigtvis skiner.
Han har varit på många sådana platser under ett långt liv varav de senaste 23 åren som reporter på Aftonbladet. Och den som gör en resa har alltid något att berätta, heter det. Det har han förvisso. Men först lite bakgrund om jubilaren:
Han föddes i Sollefteå men flyttade snart till Söderhamn där han, efter en del avbrott på grund av äventyrs- och reslust, tog studenten. Föräldrarna var båda journalister på Nya Norrland. Och i trappuppgången, ovanför Västernorrlands Allehandas lokalredaktion hemma på Storgatan i Sollefteå slog dessutom doften av trycksvärta från ett tryckeri i källarplanet emot honom. En uppväxt i den miljön gjorde yrkesvalet ganska naturligt.
Han började sin journalistbana på Hälsingekuriren och kom sedan via VI, Lektyr och Expressen till Aftonbladet. Mer än 5 000 reportage har det blivit varav många från platser som andra skulle dra sig för att besöka.
– Jag liftade till Bagdad när jag var 19 år. Året därpå åkte jag på tummen genom Afghanistan och Indien och hem igen. Skulle man försöka göra om samma sak i Irak och Afghanistan nu skulle man väl överleva en kvart tjugo minuter.
Island är ett land han har mycket att berätta om. Som ung arbetade han några år inom fisket där och bodde bland annat på Hemön efter det stora vulkanutbrottet 1973. Under tiden där lärde han sig språket och tjänade ihop till den begagnade Rolex som fortfarande sitter på armen.
När han senare återvände till Island för att göra ett reportage om valfångst blev han misstänkt för att vara Greenpeace-aktivist. Sådana låg inte särskilt bra till hos valfångarna och han höll på att råka riktigt illa ut. Men när han utan att blinka åt rått valkött, skuret direkt ur en fångad sillval, blev han godkänd och kunde göra sitt reportage.
Till Uppsala kom han 1977 därför att Maria, hans skolkamrat från nian, fanns där. Och här bor han kvar och pendlar sedan på 80-talet till jobbet i Stockholm.
För fyra år sedan råkade han ut för något som han nästan har tröttnat på att prata om. Han insjuknade i TBE (fästingburen hjärninflammation) och höll på att stryka med på kuppen. Det gjorde han nu inte men vissa problem kvarstår som till exempel svår huvudvärk, tinnitus, balansproblem och tämligen omfattande minnesproblem. Balansen har blivit bättre men paddelturerna blir inte som förr, säger han. Han har själv skrivit om hur han drabbats och dessutom blivit intervjuad i olika medier om TBE. Till dem som ännu inte vaccinerat sig är hans råd kort och koncist:
– Gör det! Om inte får du skylla dig själv! Det får jag …