Det är svårt att förstå att han nu fyller 80 år. Det går fort. Högerbenet rycker i takt med historiernas intensitet och rätt var det är studsar han ur fåtöljen med ett utrop.
– Bali! Det minns jag, ett av alla paradis på jorden. Jag har bilder. Hur mycket tid har du?
Och tid behövs om man ska kunna lyssna igenom alla Hans Verner Mineurs reseberättelser. Under 60 år har han besökt över 100 länder, ofta flera gånger om. Han kan fyra språk och då och då under samtalet dyker det upp en kommentar på ryska, polska eller tyska.
– Språkbarriärer har jag väldigt lite erfarenhet av. Det har alltid gått att ta sig fram, på ett eller annat sätt. Nemas problemas! utbrister han.
På hedersplats, högst upp på byrån står favoritvodkan. Polsk, så klart. Den gamla kommuniststaten har fått se mycket av Tierpsbon de 30 senaste år, kärleken var bosatt i landet och ofta tog han den en och en halv timme långa resan över sundet.
– Det finns en liten polsk by som är min absolut bästa plats på jorden, en stanitza på gränsen till Ukraina. Det är trevliga människor och lugn stämning, passar mig. Dit åker jag så ofta jag kan, säger han.
En tung papperskartong, inklämd i bokhyllan, gömmer foton från Aruba, Tongaöarna och Sydkorea, men i nötta kuvert ryms också några svartvita bilder från föräldrahemmet i Snatra. På gården, där föräldrarna födde upp både grisar och kor, levde Hans Verner Mineur fram till faderns bortgång.
– Jag hade en bra uppväxt där ute, lite ensamt. På min tid fanns inte bilar och grannarna var alltid långt bort. Jag trivs bättre när jag har folk omkring mig, säger han.
Andra efternamnet, Mineur vittnar om hans vallonska påbrå.
– Jag är halvvallon, morsan var ett blont bombnedslag så blodet har blandats ut något. Men namnet har jag fortfarande kvar, säger han stolt.
Efter en ofullständig teknisk utbildning i Gävle sökte han sig till militären och blev som bäst fanjunkare på Upplands regemente, I 8, i Uppsala. Men de sista 30 åren i arbetslivet stod han som säkerhetsvakt vid oljeimporter i Gävle hamn. Ett varierande yrke som tillät honom att knyta an till människor från alla kontinenter.
– Det var båtar från hela världen. De ryska skepparna minns jag som särskilt trevliga, de bjöd alltid upp en på käk och något att dricka efter ett utfört jobb. Ryssar är nog de trevligaste folk som finns. Jag brukar säga att jag älskar ryssar, men hatar kommunister.
Även om det blivit en del paradisöar genom åren har Hans Verner Mineur sällan fegat ur när han ställts inför ett äventyr. Bergsklättring i Peru, nattliga vandringar i Buenos Aires och middagsturer på ryska hangarer verkar inte berört honom märkvärt. Men, erkänner han, en båtresa till den nyligen utbrutna vulkanen på ön Surtsey utanför Island på 70-talet fick det att resa sig en aning i nacken.
– Det blåste rejält och jag minns att trålaren gungade så häftigt att jag trodde vi skulle dö. Men skepparen stod med sin hemmarullade cigarett i mungipan och såg lugn ut, så jag tänkte att jag ska nog klara det här också. Och fram kom vi.
Resandet fick ett stopp under mitten av 90-talet. Kroppen orkade inte med längre, förklarar han. Men nog kliar det lite i 80-åringens resenerver.
– Eldslandet, vid Sydamerikas södra udde har jag aldrig varit i. Det vore häftigt. Men jag tror jag håller mig hemmavid, ibland måste man inse sina begränsningar, säger han med ett leende.