– Jag vet att det är en utmaning att intervjua mig, jag har svårt att vara kortfattad. Och det är signifikativt även för mina verk. De bygger ofta på en kalejdoskopisk erfarenhet rumsligt och mentalt, säger Ann-Sofi Sidén mitt under intervjun i hennes ateljé i Stockholm.
Det blir verkligen ett vindlande samtal, där associationerna snabbt svingar sig mellan högt och lågt, människor och platser, personliga erfarenheter och akademiska fakta. På några minuter har hon pendlat mellan lägenhetsrummet i Märsta där hon och hennes ensamstående mamma hyrde in sig, och åren i Berlin innan och efter murens fall och senare New York, mitt i den internationella konstscenen. Däremellan väver hon in resor och konstprojekt.
Den judiska delen av släkten skymtar förbi, dem som hon har haft begränsad kontakt med men som indirekt verkar ha betytt mycket för hennes konstnärliga utveckling. Pappan som växte upp på judiskt barnhem i Stockholm och försvann till Los Angeles när Ann-Sofi var ett år. Excentriska tanter och farbröder som var konsthandlare, farmodern som avled på Beckomberga.
Det är omöjligt att återge i en kort text men man får en vag bild av allt som har inspirerat henne genom åren. Hon sökte sig till Berlin efter att ha upplevt ”Junge Wilde”, de stilbildande tyska expressionisterna på 1980 och -90-talen. På Konsthögskolan i Berlin skiftade hon från måleri till skulptur och experimentfilm. Sedan har hon själv som professor på Konsthögskolan i Stockholm kämpat för att studenterna ska expandera, vara nyfikna och följa magkänslan och inte bara sträva efter en fin portfolio.
Nu är den tidsbegränsade professuren till ända. Ann-Sofi Sidén ska återgå på heltid till sin egen konst, den här gången med bas i Sverige. I ateljén står kartonger med hennes tidigare utställningar nedpackade. På rätt många står ”Queen of Mud” klottrat med tusch. Lerdrottningen – en fiktiv karaktär som bland annat var inne på NK och sniffade på parfymer, iförd ett lager gyttja – följde henne från konsthögskolan till soloutställningen på Moderna museet 2005.
Här står också ett modellbygge till ett nyskrivet verk för Stockholmsoperan. Operan är baserad på Angela Carters roman ”The passion of the new Eve”, som utspelar sig i ett apokalyptiskt USA och gestaltar en människas undergång och pånyttfödelse.
Jonas Bolin och Torbjörn Elensky står för musik och libretto och Ann-Sofi Sidén för det gemensamma arbetet med adaptionen av romanen samt den visuella gestaltningen. Det är nytt för henne att göra både kostym och scenografi för opera.
– Carters roman utspelar sig initialt i ett New York på 70-talet, med blomstrande feminism och stora rasmotsättningar. Jag kom till New York i slutet av 80-talet, i slutet av den eran när staden fortfarande var extremt nedgången, innan det blev en sådan turiststad som det är nu.
Det var långt senare i USA som hon återupptog barndomens ridintresse, i samband med projektet ”3 MPH – Horse to Rocket” när hon efter en 25 dagar lång hästritt genom Texas nådde till NASA, vilket resulterade i en femkanalig videoinstallation.
– Om man ska nämna en hobby så blir det ridningen, säger Ann-Sofi Sidén. Men jag vill kalla det för en konstart, för allt du gör får ett avtryck på hästen. Minsta rörelse, ditt humör – allt speglas och du måste ha hundra procent närvaro och balans, som i meditation. Men djurets oförutsägbara instinkt kan ju ändra på allt inom loppet av en sekund. (TT)