Rektorn som inte kunde sluta

När UNT för tio år sedan träffade dagens jubilar för en intervju inför 60-årsdagen var hon mitt i yrkeslivet som entusiastisk och uppskattad rektor på Lundellska skolan i Uppsala.
I dag, tio år senare, är Gunilla Stenkula fortfarande mitt i yrkeslivet. Och hon älskar fortfarande jobbet med elevvårdskonferenser, medarbetarsamtal och allt annat som ingår i en rektors fögderi. Men nu är arbetsplatsen en annan som kommer att framgå nedan.
Vi träffar henne på favoritkaféet mitt i stan där hon regelbundet brukar sammanstråla med sina vänner. Hon är klädd midjekort jacka, gympaskor och har röda slingor i det kortklippta håret. Vid hennes sida finns som alltid mellanpudeln Sasja.

Över en kopp kaffe latte berättar hon att hon slutade på Lundellska för tre år sedan. För att få en smidig övergång till pensioneringen bestämde hon sig för att strukturera sin tillvaro i detalj. Hon gick kurser i svampkunskap, digitalfotografering och hundpsykologi samtidigt som hon organiserade om i lägenhet och källare. Men det räckte inte.
- När jag slutade på Skrapan fick jag en nyutkommen bok med titeln Att gå i pension är ingen barnlek av Uppsalapsykologen Ulla Holm i min hand. Och det var inte lätt ...
Så när telefonen ringde och hon erbjöds ett vikariat som rektor på Bruksgymnasiet i Gimo tackade hon ja. Hon behöll sin trerummare i Luthagen och bodde på vandrarhem under veckorna. Nu hade hennes liv som veckopendlare tagit sin början. Hon kände sig "på väg" igen.

- Halvåret på gymnasiet i Gimo var som en enda löftesrik vår.
När det rektorsförordnandet tog slut gjorde hon ett andra tappert försök att gå i pension. Långresor till bland annat Sydafrika varvades med diverse projekt. Ett var att under professionell handledning ta en valpkull på Sasja. Tre "pudelkillar" blev resultatet men när de lämnat boet började det kännas tomt igen.

Då hon tog kontakt med en rekryteringsfirma och frågade om det fanns något jobb för henne. Det fanns det. Den här gången utomläns, närmare bestämt på Martin Koch-gymnasiet i Hedemora i södra Dalarna. Så det blev till att fortsätta att veckopendla.
Hon slutar i Hedemora till sommaren. Det känns redan jobbigt, säger hon. Men samtidigt känner hon att hon gjort det hon kommit dit för att göra - bidra med stabilitet och arbetsglädje - och att det nu är dags att gå vidare.

Jubilarens oförmåga att gå i pension, eller snarare förmåga att behålla entusiasmen och arbetslusten, har väckt uppmärksamhet även på det nationella planet. Bland annat i en stort uppslagen artikel i M-magasin om kvinnor som yrkesarbetar långt upp i åren.
Födelsedagen tänker hon fira med att bjuda på tårta i personalrummet i Hedemora
- Inom mig började jag firandet på en uteservering i Havannas svarta natt på nyårsafton. Men den här gången blir det varken fest eller öppet hus. För inget kan toppa den fest jag fick när jag fyllde 67 och slutade på Lundellska.

Rektorn som inte kunde sluta

Det är inte alla som längtar till pensionstiden och förväntansfullt rusar ut i den som ystra kalvar - Gunilla Stenkula kände sig ystrast i arbetet. Hon fyller sjuttio på måndag och har inte slutat jobba än.