Ing-Marie Söderberg växte upp i Midsommarkransen i Stockholm, i de stora barnkullarnas tid. De var 37 elever i mellanstadiet, en ung lärarinna och inte skymten av elevassistenter. Hon var med i skolorkestern på ventilbasun – enligt egen uppgift hellre än bra.
– Vi gamla ”mussekompisar” träffas än i denna dag en gång om året.
Hon tillhör den första generationen som gick nio år i grundskola, men hon tog den ”gamla studenten”, med censorer på examensdagen. De som inte passerade fick gå ut bakvägen ...
Hon blev släktens första student, och nu var det 60-tal – en uppräkning av tidens företeelser är på sin plats, för Ing-Marie Söderberg var med om dem alla: beteendevetenskapliga ämnen (”ALLA läste sociologi!”), biografer kunde få tjäna som extra föreläsningssalar, på stormöten stuvade studenterna om kursplanen, i källarlokaler hölls seminarier och röken låg tät och man diskuterade Maos teser.
Hon kom till Uppsala i början av 70-talet för studentlivet här var så trevligt, och skulle bara bli kvar en termin. Hon läste en nyinrättad kurs om information och media.
På Smålands nation började karriären, kan man säga, för där gjorde hon nationstidningen Rasken, med gnuggbokstäver till rubrikerna, spraylim och texten satt i långa spalter. De fick låna nyckeln till Fyristryck och satt på kvällar och nätter vid ljusbordet och klippte och klistrade.
– Det var tider det. Nu kan man inte göra ett jäkla dugg om uppkopplingen lägger ner. Men jag läser inte tidningar på nätet, där annonserna överfaller en! Har två prassliga dagstidningar, dock.
Ing-Marie fick mersmak, och det stod inte på förrän hon jobbade på Uppsala kommuns informationsavdelning, för att snart vandra vidare som informatör till kommunens fritidsförvaltning.
– Det var jättekul, glassigt att på turistinformationen få ösa på med skrytsamma fyrfärgsfoldrar och affischer. Jag var där i tio år, till kommundelsreformen. Då försvann fritidsförvaltningen och jag började jobba i Stadshuset.
– De roligaste åren var nog när jag var redaktör för kommunens personaltidning. Att åka ut till olika delar av den kommunala verkligheten och få göra reportage med alla dessa fantastiska människor, hängivna och engagerade, de som får verkligheten att gå runt för en massa andra människor – det var så roligt och inspirerande.
De senare åren har Ing-Marie arbetat i Knivsta kommun, med webb, annonser och med sociala medier. Hon gillar närheten i en mindre kommun. För tre år sedan gick hon i pension – men ett simpelt datum hindrar henne inte: Hon har varit tillbaka i fyra omgångar och har nu jobbat halvtid på Knivsta kommun sedan i januari.
I 25 år arbetade hon ideellt som redaktör för en adoptionsförenings tidning. Hon hade också den stora förmånen, säger hon, att göra tre resor till Calcutta (nu Kolkata) för att hämta hem bebisar till väntande familjer.
Vi har suttit och pratat i köket i Råby, Vaksala, där maken växt upp i huset, även kallat Projektet, från 1824, som står en bit från deras modernare villa. Det gamla huset ska återfå något av sin gamla skepnad, är det tänkt. Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg lät uppföra huset, väggarna är en meter tjock lera, något som bönderna som anlitades som byggare fnös åt. Arbetet pågår ...
Ing-Marie gafflar lite om fotograferingen, det brukar ju vara hon själv som styr upp saker och ting. Men hon vet ju hur det kan vara i intervjusituationer och poserar snällt, ömsom med gullklimpen, barnbarnet Nima, ömsom med kattunge.