Redaktör med stort engagemang

Närmare 60 små fingerborgar i olika former och färger står i uppställda i en kastlåda som Kristina Lundqvist har satt upp på väggen i lägenheten i Stabby. Några av dem ser svåranvända ut, som den med en miniatyr av Empire State Building på toppen.
Bakom samlingen ligger Kristina Lundqvists syjunta.
- Vi är ett gäng som lärde känna varandra i en studentkorridor och som sedan dess har träffats regelbundet för att sy. Vi har varit studenter samtidigt, fått barn, haft barn i skolåldern, haft föräldrar som blivit gamla och nu har syjuntan fått sina första barnbarn, säger Kristina Lundqvist.

När medlemmarna i syjuntan är ute och reser försöker de att hitta nya fingerborgar till samlingen.
- Märkligt nog finns ofta fingerborgar som souvenirer. Det måste finnas massor av andra fingerborgssamlare där ute i världen.
Ska Kristina Lundqvist resa gör hon det gärna till Ryssland eller Östeuropa. Intresset för Ryssland väcktes tidigt. Under uppväxten i Norrtälje var hon med i Kyrkans ungdom och ungdomsledaren ordnade 1965 en resa till Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg.
- Jag blev nyfiken både på språket och hela landet, säger hon.

Efter gymnasiet började Kristina Lundqvist läsa ryska i Uppsala. Sedan har det blivit flera resor och Rysslandsintresset fick en skjuts av att hennes man, som är forskare i strålningsvetenskap, hade tät kontakt med kolleger i Moskva. De kom ofta och hälsade på och kom att bli deras vänner.
I slutet av 1970-talet gjorde hon och maken en längre resa i Sovjetunionen, till Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Den statliga turistbyrån mötte dem när de klev av tåget på en ny ort och guidade dem, men framför allt tog de sig fram på egen hand och fick möta bekanta till sina vänner i Moskva.
- Vi kanske var naiva, men vi kände oss inte övervakade, säger Kristina Lundqvist.

När de besökte Moskva i november i år hade det gått drygt tio år sen senaste besöket, och mycket hade hunnit förändras.
- Då hade upplösningen av Sovjetsamhället precis börjat och de första reklamskyltarna hade börjat dyka upp. Nu har det västerländska inflytandet exploderat, åtminstone i Moskva, och det är nästan svårt att hitta något genuint ryskt längre, säger hon.

Sina kunskaper i ryska hade Kristina Lundqvist nytta av när hon arbetade som handläggare för Svenska kyrkans bistånd till Östeuropa. Hon har också arbetat bland annat som informatör för Svenska kyrkan, men sedan 2002 arbetar hon som redaktör på Life & Peace Institute i Uppsala.
Institutet drivs av Sveriges kristna råd och ägnar sig åt fredsforskning och konflikthantering i praktiken.
- En tanke bakom institutet är att konflikter är en nödvändig del av mänsklig tillvaro, men att man kan omvandla våldsamma konflikter till fredliga förhandlingar, säger Kristina Lundqvist.

Hennes roll är att vara redaktör för en av institutets två tidskrifter, samt för en del andra publikationer. Tidskriften är på engelska och riktar sig till en internationell läsekrets av både forskare och personer som arbetar med konflikthantering.

Utanför jobbet är körsång ett av Kristina Lundqvists största intressen. Hon har sjungit i kör sedan hon var barn. I Vindhemskören, där hon nu är ordförande, har hon sjungit i hela 40 år.
- Att sjunga i kör ger otroligt mycket. Det är fantastiskt att många röster tillsammans kan låta så bra, även om varje enskild sångare inte är någon Birgit Nilsson eller Jussi Björling, säger hon.

Redaktör med stort engagemang

Kristina Lundqvist reser gärna till Ryssland. Hon blev tidigt nyfiken på språket, började läsa ryska tidigt och har därefter besökt landet flera gånger.