En skyddad uppväxtmiljö kan ha sina sidor. Den kan också förhindra inblicken i världen utanför. Detta är en av de insikter Lennart Gisslandi gjort. Han växte upp i prästgårdsmiljö, först i Huddunge, där han föddes i själva prästgården, sedan i Knivsta Alsike pastorat och sist i Knivsta nya prästgård.
– Pappa var apotekare, men han sadlade om i samband med att han gifte sig och blev präst. Han prästvigdes av Nathan Söderblom under hans sista tid som ärkebiskop och fick en prosttjänst, som sin första prästtjänst! berättar Lennart Gisslandi, som lägger till att hans mamma var kantorsutbildad men hade inte tjänst som kantor.
– Hon var från Dalarna och hade en gammaldags gudstro. Det var synd mest allting, minns han.
Pappan var mer diplomatisk, och när sonen så småningom kom hem sent efter att ha varit ute och dansat brukade han träffa på sin pappa som satt uppe och arbetade medan han drack te och åt smörgås.
– Då brukade han bjuda mig på te och mackor. Det var bland de få tillfällen vi satt och pratade tillsammans, säger han.
– Jag var ju ingen läskarl, men jag var väldigt bra i idrott, framför allt i fotboll. Idrotten var en förlösande faktor, påpekar han och berättar att när han efter realexamen på Skrapan så småningom gjorde militärtjänsten på F 16/F 20 var han med i flottiljlagen i både fotboll och bandy.
– Så tre månader efter det att jag hade muckat så kom de och hämtade mig så att jag kunde vara med i finalen på svenska flottiljmästerskapen på Råsunda. Fast vi förlorade med ett mål. Alla de andra spelade i allsvenskan och division 2 – och så jag som kom från Knivsta i division 7!
Vid 20-årsåldern kom den första ”utflykten från hemmet”, då han jobbade hos en släkting, farbror Calle, på en gård vid Hornborgasjön i Västergötland och bland mycket annat fick lära sig att plöja med häst.
– Så en gång hade farbror Calle gäster och han tog med sig dem och visade hur jag körde med fyra hästar framför en enskärig plog. Då sade han: ”Titta! En stockholmare som kör med fyrspann. Det har ni aldrig sett förut!” Samtalen med farbrodern om politik och arbete öppnade nya vyer för honom och lärde honom sunt förnuft – allt det han inte hade fått lära sig hemma.
– Jag hade ju ingen aning om samhället utanför prästgården dessförinnan. Den tiden lärde mig mycket. Jag blir nästan lite rörd när jag tänker på den där familjen jag bodde hos, minns han.
Efter det gick han lantmannaskola i Hvilan i Skåne och hade sedan praktikarbeten som driftsledare och ekonomiansvarig på några större gårdar. Sedan gick han över till affärslivet och började arbeta för Bröderna Modins. Där kom han att arbeta med företagets tillverkning av lagårdsutrustningar.
– Mitt jobb var att ansvara för att allt materiel fanns, att grejerna blev tillverkade och sedan sålda. Det höll jag på med i fem år. Under tiden hade jag också gift mig, berättar han. Han hade sedan flera anställningar och blev så småningom disponent och chef för Uppsalafilialen för en koncern i lantbruksmaskinsbranschen.
– När koncernen sedan kollapsade valde jag att bli egen företagare och startade ett varuhus med fritidsartiklar av alla slag och parallellt med det agenturer för villor och fritidshus. Jag drog också i gång en handelsträdgård, som kunniga människor sedan arrenderade. Jag hade också eget låne- och finansieringsföretag i samarbete med Svenska Finans AB. Detta arbetade han med tills han sålde företaget när han tänkt gå i pension.
– Men då ville de som köpte företaget att jag skulle stanna som vd. Och det gjorde jag i två år. Jag håller fortfarande på med konsultuppdrag i de här ärendena.
En av hemligheterna verkar vara att han insett sin begränsning. Man kan inom en så sammansatt bransch som denna inte behärska allt.
– Det man inte kan, det lejer man för, konstaterar han enkelt.