Fia är av gruvarbetarsläkt och född i Malmberget. När hon var 13 flyttade familjen söderut på grund av arbetslösheten i norr, likt många andra på 70-talet. I tjänstemannastaden Nyköping fick hennes pappa jobb i bussbranschen, och hennes mamma blev barnskötare.
– Visst var det trist att lämna kompisar och släkt, men jag hamnade i en bra klass och kände mig välkommen. Dessutom fick min syster och jag börja rida – det var en del i övertalningspaketet inför flytten liksom en egen tv. Lite senare fick vi en ponny också, säger Fia som engagerade sig som ridinstruktör och blev ordförande för klubbens ungdomssektion.
Eftersom hon själv var mobbad en period på lågstadiet ”såg” hon rädda och otrygga ridskoleelever på ett annat sätt än kollegerna.
– Det var mitt första pedagogiska projekt. Jag kände igen mig i erfarenheten av att vara utanför.
Hon är övertygad om att hon inte hade pluggat vidare om familjen stannat kvar i Malmberget.
– Jag var den första i min släkt som läste vid universitetet, och jag minns att jag funderade jättemycket på om jag skulle vara tillräckligt smart för det, säger Fia som kom hit till stan 1984 för att läsa juridik.
Redan första terminen träffade hon sin blivande make Peter på Juridicum. De gifte sig 1987 och bosatte sig i Berthåga fram till 2012, då de flyttade in till centrala stan. Fia arbetade som skattejurist och undervisade sedan på juristprogrammet.
– Att få arbeta mer med människor än med paragrafer är något jag gläds åt! Jag är en emotionell person, och har svårt att bara koppla bort den delen av mig själv.
Det var tack vare hennes lärarroll (och senare vidareutbildning) som Fia fick det jobb hon har i dag: enhetschef och ledarskaps- och utbildningsutvecklare vid högskolepedagogiska enheten vid KTH.
Hon är engagerad i pedagogik för studenter med funktionsnedsättning, och har föreläst i ämnet på nästan varenda högskola i landet. Engagemanget utmanar, eftersom många är ovana att behöva tänka på, och anpassa sig till individers olika behov: ”det ligger i universitetets själva natur att vara elitistiskt”.
– Jag gillar jobbet jättemycket eftersom jag tycker om att få möjlighet att förverkliga saker. Det var mina medarbetare som rekryterade mig till KTH, och det känns hur lyxigt som helst. På min arbetsplats vågar vi visa att vi inte är perfekta utan människor med fel och brister, säger Fia.
En period jobbade hon själv för mycket på att vara duktig, vilket ledde till att hon blev utbränd.
– Det modigaste av allt är att våga vara sårbar och be om hjälp.
Hästar har åter fått en stor plats i hennes tillvarooch efter ett helgläger på Agersta blev hon ägare till islandshästen Tyra.
– Vi är spontana i familjen, och det är inte så långt mellan beslut och handling. När jag sa till min man: ”Kan vi inte köpa en häst?” sa han: ”Klart vi kan”. Han är fantastisk och härlig, och säger nästan alltid ja. Det är helt underbart att få leva med honom, säger Fia.
Hennes egna upplevelser av hur det är att stå utanför en gemenskap har gjort att den röda tråden i hennes liv har blivit inkludering.
– Mina engagemang, i jobbet, politiska och andra, är ett sätt att kanalisera den drivkraften. Jag vill leva i ett samhälle där det är okej att vara olika, men ändå lika värdefulla, säger Fia som sitter i individutskottet för ensamkommande flyktingbarn. Hon beskriver situationen som fruktansvärd, med mängder av nyanlända.
– Jag är liberal, men har tvingats omvärdera vissa saker, som till exempel den fria företagsamhetens fula avarter. I dagens situation kan man sätta vilka priser man vill på boenden för ensamkommande flyktingbarn därför att läget är så kaotiskt. Det är att parasitera på utsatta människors situation.