Dagens jubilar har som så många andra barn fått flytta i takt med att föräldrarna fått nya jobb. Oftast handlar detta om barn till militärer, präster och folkskollärare men här var det fadern som fick olika anställningar inom KFUM-KFUK. Så han föddes i Bromma men flyttade snart med föräldrarna till Ljungskile folkhögskola, där KFUM-KFUK är en av huvudorganisatörerna. Sedan blev det Stockholm och där blev de kvar ett tag.
– Men när jag var 16 år flyttade mina föräldrar till Mainau, där min pappa blev direktor för ett internationellt institut. Så då kom jag till Fjellstedtska skolan här i Uppsala och tog studenten där. Det var sista året man hade censorer med vid studentexamen, berättar Per Harling.
De flesta Fjellstedtare var mer eller mindre predestinerade till att efter studenten läsa teologi och bli präster men Per Harling hyste länge journalistplaner.
– Jag såg hur bristfälliga kunskaperna bland många journalister var inom teologiska frågor, så jag ville väl ändra på det, tänker han högt.
För säkerhets skull tog han både en fil kand och en teol kand – och prästvigdes 1974.
– Jag var med i en sånggrupp, Shalom Singers, från 1965 till slutet av 70-talet. När vi började, tre grabbar och två gitarrer, fanns det inget att sjunga, utom gamla läsarsånger. Så vi fick göra våra egna sånger.
Gruppen sjöng mycket i Härnösands stift, så han prästvigdes för stiftet och fick sin första tjänst på Frösön. Hösten 1977 flyttade han till Rättvik och Stiftsgården, där han blev ungdomspräst.
– Jonas Jonson, senare biskop i Strängnäs, som var föreståndare där, upptäckte sin förmåga att skriva texter, så det blev många gemensamma sånger under den tiden, minns Per Harling.
– Det var en mycket intensiv tid. Det var många ungdomar som kom dit i stället för till ungdomsvård av olika slag. Men till sist blev det för intensivt och jag sökte en tjänst i min fru Ingrids hemtrakter, Sandarne utanför Söderhamn. Där var vi i två och ett halvt år tills jag blev ombedd att ta en tjänst inom Svenska kyrkans centralråd i Stockholm.
– Gudstjänstutveckling har varit mitt speciella fokus i livet. Framför allt liturgik men naturligtvis också musik.
Han tog senare ledigt en tid för att studera vidare och skrev en uppsats om den liturgiska utvecklingen inom Kyrkornas världsråd, som den yttrade sig vid stora generalförsamlingar. Därefter var han konsult på halvtid, ”gudstjänstkonsult”, innan han kom tillbaka till Svenska kyrkans organisation, då förlagd till Uppsala.
– Det blev många jobb, på halvtid. Den andra halvtiden for jag runt i Sverige och jobbade med musik, med lokala körer, egna framträdanden och föredrag, säger Per Harling.
– Några år, 2004–2007, var jag i Björklinge, men från hösten 2007 avslutade vi vårt aktiva yrkesliv vid Svenska kyrkan i Lausanne, Schweiz, jag som kyrkoherde och Ingrid som husmor. Formellt gick jag i pension förra året, men jag har ju ett eget bolag, så jag är ute och ränner en hel del. Jag har anställt Ingrid för att ta hand om mitt liv, säger han.
Han förklarar att hustrun Ingrid mer precist ska katalogisera hans alster, sånger, böner, artiklar och böcker. Inte minst hans sånger som har spridits i olika delar av världen.
– Jag har under åren också skrivit en hel del böner i liturgiska sammanhang, Häromdagen fick jag Estelles bönbok, där jag har med några stycken, säger han och visar upp boken, den senaste men säkert inte sista i rader av publikationer från Per Harlings hand.