Gustaf och Hilma Landfors satsade mest på yngste sonen Börje eftersom han gjorde bättre ifrån sig i skolan än de äldre syskonen Marianne och Folke. Men Börje gläds inte åt de goda betyg han fick när han tog studenten i Gävle 1940. Studieresultaten ledde nämligen till att Börje fick utbilda sig till officerare i Krigsskolan, numera Militärhögskolan Karlberg, i Stockholm.
– Det var inte fråga om att trivas. Det gick ju, säger han och påpekar att det visserligen var smickrande att få vara en ung fänrik.
På bordet i Börjes rum på Åskarbygården i Tierp står blommor, vindruvor och handmålade kort från barnbarnen. Han prenumererar på flera olika dagstidningar, som han plockar upp då och då och bläddrar i och läser. Börje berättar att han själv hade kunnat tänka sig att bli journalist. Men några spännande uppslag från karriären inom polisväsendet, som ouppklarade mord eller liknande, finns inte.
Desto mer minns han dock från andra världskriget som pågick ute i världen medan han utbildades vid Krigsskolan. Minnena är inte hemska, men vågade. En gång när Börje låg långt norrut i Sverige sköt han mot tyskar som befann sig på fel sida om den finska gränsen.
– Men som tur var träffade jag ingen, jag sköt med flit vid sidan om, säger han med ett leende.
Vid ett annat tillfälle under kriget nådde Börje en glänta i skogen. Där stod en pinne, och bortom den låg tyskockuperade Norge. Tillsammans med en av sina underlydande gruppchefer bestämde sig Börje för att runda pinnen tio gånger. Därmed kan han nu säga:
– Under kriget var jag i Norge tio gånger.
Efter kriget blev det juridikstudier och sedan polischefsutbildning i Stockholm. Därefter var arbetslivet i gång och Börje tjänstgjorde bland annat som polissekreterare och polisintendent innan han till slut blev polismästare. Karriären utspelade sig till största delen i Uppsala län.
År 1948 gifte sig Börje med Genhild. Historien om hur de träffades lockar fram ett skratt hos Börje som förklarar att den är lång. Börjes äldre bror Folke ramlade ner i Gävleån men drogs upp och räddades av en person som sett händelseförloppet. Börjes föräldrar var oerhört tacksamma och höll kontakten med räddaren efter händelsen. Genom kontakten fick de tips om en sommarstuga i Fagerviken, något ovanligt på den tiden konstaterar Börje. I Fagerviken tillbringade familjen många somrar framöver.
– Där fanns en liten flicka som blev min hustru.
Börje, som är mycket intresserad av språk, berättar hur han sommaren 1950 fick nog av att höra bekanta berätta om sina resor till städer som Paris och London. Han satte sig i bilen tillsammans med Genhild och dottern Birgitta och åkte på bilsemester i Europa. Första utlandsbesöket gjorde han dock redan som 16-åring, till Berlin. Där stod han i folkmassan utanför Hitlers kansli och fick se rikskanslern komma ut på balkongen.
– Folk tittade konstigt på mig när jag inte gjorde hitlerhälsningen, säger han.
Trots att han behärskar tyskan bättre är Börje mer intresserad av franskan. Den har han fått användning för vid flera tillfällen, bland annat när han tillsammans med en grupp civilklädda poliser åkte på ett besök i Skokloster. Vid en bilparkering klev tre unga franska kvinnor ur bilen bredvid. Börje sprang i kapp dem och talade på perfekt franska om att de glömt billyset på.
– De tackade med långa ramsor på franska!
Språkintresset finns även hos dottern Birgitta som har bott i England i många år, men som numera delar tiden mellan England och Skärplinge. Och sonen Carl bor där föräldrarna först träffades, i Fagerviken.
Men om det blir något firande tillsammans med familjen på lördag är Börje osäker på.
– Jag fyller ju bara 92, det är inga jämna tal.