Malgorzata Anna Packalén Parkman har en gedigen meritlista som inkluderar akademiska bedrifter, ideellt engagemang och en rad utmärkelser. Men när vi kliver in hemma hos henne berättar professor Packalén Parkman i varma ordalag om familjens betydelse i hennes liv.
– Min mamma var jurist och ville att jag också skulle bli det, men jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Det är ödets ironi, för nu har jag två döttrar som ägnar sig åt juridik, berättar hon leende.
Hennes livsbana kunde ha sett annorlunda ut ändå, för efter studentexamen valde hon mellan sin passion för musik och universitetsstudier. När hon väl valt språk och litteratur följde hon det helhjärtat.
– Det kan låta bortskämt, men att jag skulle doktorera var självklart. Frågan var i vad, säger Anna Packalén Parkman urskuldande.
Det märks att hon är medveten om den effekt jantelagen har i det svenska samhället. Hon är också medveten om och motarbetar den negativa bild svenskar kan ha av Polen
– Jag brinner för Polen och vill förmedla den positiva bild jag har av mina hårt arbetande och uttrycksfulla landsmän. Jag är så trött på den inte så sällan orättvisa bild som finns i Sverige, som visar sig i uttrycket ”polsk riksdag”, i litteratur och i vardagligt bemötande av personer av polsk härkomst.
Men hon som person bekräftar en del av de positiva bilder man kan ha av polskor. Hon står sina döttrar nära, hon är hjärtlig och ser till att hennes gäster alltid har ordentligt med mat. Hon är stolt över sitt arv, och tacksam för den privilegierade uppväxt hon hade i det kommunistiska Polen. Familjen hade en del besök från Sverige i samband med hennes fars forskning, något som hon efteråt har förstått var få förunnat i det stängda landet. Eftersom hennes far då var pionjärforskare i skandinaviska språk spenderade han en del tid vid universitetet i Uppsala.
– Jag trodde länge att Carolina var en tant som pappa läste hos över en kopp te, när han i själva verket talade om universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, säger hon skrattande.
Anna berättar att hennes far plötsligt gick bort strax före valborg i år, men att det är trösterikt att han hade fått veta att hon och hennes make var inbjudna att välkomna våren från balkongen på Carolina Rediviva. I egenskap av hedersdoktor hade han vid tidigare tillfällen stått där själv, och det kändes fint att han gladde sig åt att hon fortsätter i hans fotspår.
Svenska var först ett sidospår i hennes studier i slaviska språk, tills hon kom till Sverige på ett stipendium från Svenska institutet. Hon gick på folkhögskola i Färgelanda i Dalsland, något som hon ännu minns med uppskattning.
– Mitt hjärta klappar fortfarande för folkhögskolor. Det var en långtifrån homogen samling studenter och jag lärde mig verkligen mycket. Jag är inte imponerad av titlar, som min morfar brukade säga: ”Det finns gott om bildade idioter.”
Malgorzata Anna Packalén Parkman var den enda utländska personen på orten, och den dåvarande rektorn på folkhögskolan ålade hennes studiekamrater att endast tala svenska med henne. Han såg det även som sin uppgift att ge henne en inblick i det svenska samhället. Det ingick studiedagar i låg-, mellan- och högstadiet och en dag i gymnasiet, på arbetsplatser och till och med en dag på fängelset i Vänersborg. Efter terminen i Dalsland fortsatte hon sina studier vid Uppsala universitet där hon disputerade 1987, blev docent och slutligen professor i polska språket år 2000.
– Det är inte lätt att byta land, man står så att säga alltid med en fot i två kulturer. Jag har alltid försökt förmedla kunskaper om Polen och polsk kultur i Sverige, både i undervisning, forskning och i mina ideella engagemang. Jag har även sett det som min uppgift att sprida kunskap om Sverige i Polen, bland annat genom mina översättningar av svensk skönlitteratur till polska, säger hon.
På frågan om hur hon har lyckats åstadkomma så mycket svarar hon att hon själv är förvånad men har sin tidiga träning inom musik att tacka.
– Jag utvecklade disciplin i den polska musikskolan. Jag försökte lära mina egna barn att det först måste vara tråkigt för att det senare ska bli kul. Men även att livet inte bara är arbete, tillägger hon skrattande.