Redan från barnsben var Iréne Sjögren stensäker på vad hon skulle jobba som, nämligen läkare.
– Båda mina föräldrar arbetade som sjukgymnaster så jag fick tidigt en inblick i vården. Men jag ville inte bli sjukgymnast eller för den delen sjuksköterska, utan det vara bara läkare som gällde. Jag ville veta allt som gick att få veta och jag ville vara den som bestämde vad som skulle göras, säger hon.
Efter folkskola i Skåne och realexamen i Sala sökte Iréne sig därför till Uppsala där hon fick sin läkarlicens 1961. Iréne beskriver utbildningen som väldigt spännande – i stort sett allt väckte hennes intresse. Men den dag hon för första gången klev in på en barnklinik, hände något speciellt.
– Jag kände direkt att det är det här jag har väntat på. Det var något i atmosfären, en speciell glädje och insikten om att här handlar det om att förstå det ordlösa, säger hon och fortsätter:
– De minsta barnen man har som patienter kan ju inte prata, men man måste likväl kunna undersöka dem och få dem att känna sig trygga. När man lyckas med det känner man en obeskrivlig glädje, säger hon och ler stort.
Inom pediatriken intresserade sig Iréne Sjögren framför allt för barn med vattenskalle som hon ansåg behövde få skonsammare undersökningsmetoder, som inte krävde exempelvis sprutor, för att mäta de vätskefyllda hålrummen inne i hjärnan.
Med hjälp av sin make Håkan Sjögren som då vikarierade som professor vid KTH började hon forska kring ultraljud och insåg fort att det kunde vara lösningen. Men bland hennes kolleger vid barnkliniken var entusiasmen inför hennes upptäckt sval.
– Allt jag fick till svar var: ”Det förstår du väl att om det skulle gå, så skulle redan någon kommit på det.” Jag tänkte bara dummerjöns!
Den unga Iréne tänkte inte låta sig slås ned.
– Det som framför allt gjorde att jag inte gav mig var barnen, de behövde verkligen hjälp.
Hon fortsatte därför sin forskning tillsammans med maken och nådde till slut resultat som visade att det var helt ofarligt att använda ultraljud. Snart spred sig kunskapen över Atlanten.
– Där och då bröts ett tabu som förbjudit användningen av ultraljudseko inom medicinsk diagnostik i USA. Just då när det hände hann jag inte reflektera så mycket över det, men i dag kan jag slås av vilken stor framgång det var och glädjas åt att jag var med och bidrog!
Iréne fortsatte arbeta inom pediatriken samt forska, bland annat i Etiopien där hon kunde visa att hjärnan tar allvarlig skada vid undernäring och felnäring. Hon har dessutom extraknäckt som mannekäng åt modeskaparen Vanja Brunzell och skrivit en prisbelönt bok om barnläkekonstens fader Nils Rosén von Rosenstein. Hon beskriver sitt liv som uppdelat i perioder, som alla varit fyllda till bredden.
– Just nu är jag i en period med stora förhoppningar om att göra färdigt saker.
Iréne berättar att hon bland annat har fler författarprojekt på gång som hon dock vill hålla hemliga än så länge enligt Ernest Hemingways ord om att ”vad som berättas muntligen blir sedan inte nedskrivet”. Men till skillnad från tidigare sker författandet denna gång under viss stress.
– Vid andra tillfällen i livet när man är jäktad kan man alltid tänka att, jaja, det kommer tillfällen sen då jag kan göra det här om jag inte hinner. Men det gör det ju inte denna gång vilket får mig att känna näst intill panik ibland, säger hon och pausar.
– Men så tänker jag: Okej, jag gör så gott jag kan. Jag har ändå hunnit med en massa och känner fortfarande stor glädje till allt jag gör!