Pensionär som börjar trappa ner

De latinkunniga brukar säga något om att det är nödvändigt att segla men inte att leva. Fast på latin. Men för Rudolf Aust verkar det vara så att det är nödvändigt att segla för att leva.
- Jag fick min första båt vid sex års ålder. Det var en eka, som jag riggade. Sedan fick jag en stjärnbåt som tolvåring, och den håller jag på att renovera nu.

Han har fyra båtar till och en isjakt, så han håller sig sysselsatt.
- Det värsta med båtar, det är att de inte tål vatten, suckar han över allt underhållsarbete.
Han är född i Sollefteå, men flyttade som ettåring med familjen till Östersund, där pappan var öronläkare och mamman hemmafru. Båda föräldrarna kom från Långedrag i Göteborg, så samma dag som skolan slutade för vårterminen tog man varje år nattåget ner till Göteborg.
- Och då låg våra båtar redan vid kaj. Så var det på den tiden, minns Rudolf Aust.

Han växte alltså upp i militärstaden Östersund, delvis under kriget, och tyckte det var en bra stad att växa upp i.
- Som femåring fick jag vara med och marschera med bassarna på I 5 med mitt korkgevär på axeln. Vi fick också lära oss bajonettstrid: "Stick in, vrid om och spark' utav liket!" ropade överfuriren, berättar Rudolf Aust, som undrar om så värst många barn får lära sig sådant nu för tiden.
Han gick reallinjen och hade redan tidigt siktet inställt på medicinarbanan.
- Man uppfostrades så att allt annat än medicin var värdelöst. Tre av oss fyra syskon blev ju också medicinare, kommenterar han.

Skolan var han dock inte nämnvärt förtjust i, vilket resulterade i goda betyg, men inte tillräckligt goda för att komma in direkt på medicinutbildningen i Uppsala. Så han började komplettera här.
- Jag läste sociologi för Torgny
Segerstedt. Vilket jäkla lyft! Man blev ju sedd som en människa, utbrister han och berättar att Segerstedt gav sina elever rådet att om de bara pluggade fyra timmar om dagen, så gick dem allt väl i händer. Och det gjorde de. Rudolf Aust läste in en fil kand på fyra terminer och började så läsa medicin 1958.

Han berättar att utbildningen då var på åtta år, men eftersom det fanns många möjligheter till vikariat under tiden, så blev det ändå inte så mycket studieskulder.
Han minns en tentamen för den nyckfulle professor Erik Ask-Upmark, där han anförde tre källor: Jack London, Expressen och Aftonbladet. Och fick spets!
- Jag berättade detta efteråt för en kamrat, som kommenterade: "Säga vad man vill om Ask-Upmark, men man blir aldrig rättvist bedömd!"

Så småningom blev han färdig, började forska och disputerade 1974, blev docent året därpå och tjänstgjorde som klinisk lärare, senare universitetslektor.
- Jag höll på med vetenskap ett par år och reste runt i världen som man gjorde. Men då fick jag borrelia samtidigt som jag fick en tropisk infektion. På den tiden visste man inte vad borrelia var utan såg det som en form av hypokondri, närmast som ett karaktärsfel. Först 25 år senare, när jag arbetade i Tromsö, fick jag en diagnos så jag kunde få hjälp, berättar Rudolf Aust.

I Tromsö har han varit i omgångar, bland annat under en femårsperiod, då han hjälpte till att organisera undervisningen vid den medicinska fakulteten vid universitetet i Tromsö.
- De senaste tio åren, efter pensioneringen, har jag varit där, varit öronläkare på Färöarna, på Åland och i Oslo. Och så har jag varit anstaltsläkare inom Kriminalvården och läkare vid Migrationsverkets förvar och asylförläggningar. Men nu, vid 75 bast, slutar jag med fasta engagemang och kommer bara när de kallar på mig. Det tycker jag låter vettigt, sammanfattar han sin pensionärstillvaro.

Pensionär som börjar trappa ner

Rudolf Aust älskar segelbåtar. Man kan säga att han verkar tycka att det är nödvändigt att segla för att leva. Nu fyller han 75 år.