Pension får vänta för frisör

När vår jubilar 1969 flyttade till Sverige från Finland tillsammans med man och två döttrar fick hon jobb omedelbart. Detta trots att Riitta Jaatinen, som fyller 65 år på lördag, den 5 september, inte kunde ett ord svenska.

Hemma i Imatra i Finland hade hon drivit två frisersalonger med sammanlagt fem anställda. När hon berättade det för arbetsförmedlaren i Västerås, där familjen först slog sig ner, blev beskedet att hon kunde börja jobba redan dagen därpå.

Egentligen hade hon velat läsa vidare. Men så blev det alltså inte. Hon tackade ja till jobberbjudandet. Och trots att hon till en början inte förstod särskilt mycket av vad kunderna sade gick det alldeles utmärkt. För frisörjobbet det kunde hon. Det insåg snart såväl salongens ägarinnor som kunderna. Hon blev till och med så uppskattad att när salongen efter en tid skulle säljas var köparens villkor att hon skulle "ingå" i överlåtelsen.
- Det var ingen som frågade mig men jag trivdes bra med den nya ägaren också.

Med språkkunskaperna ordnade det sig också. Metoden var lika enkel som genial.
- Jag var tyst i åtta månader och bara lyssnade. Sen började jag prata svenska.
Att döttrarna snabbt lärde sig svenska var naturligtvis också en hjälp. Men i hemmet pratade man bara finska. Klokt, med tanke på att det aldrig varit några problem för barnen att hålla kontakt med släkten i Finland.

1976 kom familjen till Uppsala och bosatte sig i Årsta. Några år senare hyrde hon en lokal på Kungsgatan där hon öppnade frisersalongen Vivåga. Den lokalen lämnade hon i samband med att familjen 1983 köpte en villa på Övre Slottsgatan i Uppsala där salongen fick husera i källarplanet. Sin nuvarande salong på Ymergatan i Uppsala har hon drivit sedan 1990.

Det är där vi träffar henne. Under tiden vi pratar kommer en kund in och frågar oroligt om hon tänker lägga ner verksamheten. Han vet uppenbarligen att hon skall fylla 65 och när han sett att hon poserat för en pressfotograf utanför salongen har han dragit sina slutsatser.
- Nej då, säger hon och hjälper sista kunden för dagen på med kappan. Som egen företagare går man inte i pension bara för att man fyller sextiofem. Jag stannar så länge jag trivs med det jag gör och kunderna frågar efter mina tjänster.

Hon har alltid känt glädje över att gå till jobbet. Men på grund av en så kallad tennisarmbåge blev hon tvungen att ta en paus från friserandet. I fem år arbetade hon som sjukvårdsbiträde på Akademiska sjukhuset men efter en lyckad armbågsoperation kunde hon återgå till sitt gamla yrke.

På fritiden går hon gärna på teater. Hon fick smak för det när hon jobbade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater på 1980- och 90-talet. Är årstiden rätt befinner hon sig helst i bär- och svampskogen. Två till tre gånger om året åker hon och maken Matti hem till Finland och hälsar på den del av släkten som finns kvar där. Tar de båten är de noga med att inte glömma dansskorna. Dans är ett gemensamt intresse och de åker ofta och gärna till Folkets park i Varpsund mellan Bro och Enköping, för en svängom i en äkta finsk tango.

Att säga att hon åker "hem" till Finland är inte rätt längre, påpekar hon.
- Nej, nu är det Sverige som är hemma. Det är här vi har våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Pension får vänta för frisör

Det är 40 år sedan Riitta Jaatinen, 65 år den 5 september, lämnade Finland. Numera ser hon Sverige som sitt hemland men längtar efter de återkommande resorna till Finland.