När Sven-Harry Karlsson öppnade sitt konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm för fem år sedan fick han frågan av en reporter om han hade byggt sig ett mausoleum. Nu bjuder han på kaffe i konferensrummet i den mässingsglänsande byggnaden, med en Märta Måås-Fjetterström-matta på golvet och Lage Lindell-målningar på väggarna. Han skrattar ofta och nu skrattar han åt minnet av frågan. För visst stämmer det.
– Jag hoppas att alla mina byggnader är mina mausoleer. Att de visar kvalitet.
Kvalitet är ett honnörsord som han har strävat efter hela livet. Som byggherre har han vunnit många priser för sin nyskapande arkitektur; för husen som balanserar på sju meter höga stålpelare i en kraftig sluttning i Sollentuna, för de nio våningar höga trähusen som drar nyfikna besökare från hela världen till Solna.
Hans byggföretag Folkhem har gått i bräschen för trähus, det byggmaterial som ligger Sven-Harry närmast om hjärtat.
– Det där att ligga främst i spåret, det är inte lönsamt. Men det är främjande för utvecklingen, säger han.
– Många räknar bara framgång i pengar, men för mig är det för andefattigt. Jag hade kunnat tjäna mycket mer om jag hade koncentrerat mig på pengarna men det kunde jag inte, utan jag var tvungen att utveckla byggandet. Därför har jag byggt trähus i hela mitt liv. Fast jag är murare egentligen, i grunden!
Han är själv son till en byggmästare från Lund; det var ingen lycklig uppväxt, fadern visade ett kompakt ointresse för sina barn och Sven-Harry var dessutom ordblind och misslyckades med skolan. Men pappan samlade konst, av skånska målare som Josefsson och Hill. Konstnärer som också Sven-Harry kände en samhörighet med.
– Hill kom från Lund, han hade dålig relation med sin far, och så var han var lite tokig. Alla de tre grejerna hade vi gemensamt han och jag.
Tokig? Ja, Sven-Harry Karlsson menar att dyslexi leder till en större utveckling av andra områden än de språkliga i hjärnan, och i hans fall blev det känsla för konst och kvalitet. Egenskaper han har haft nytta av både som byggherre och konstsamlare.
– Det är magen som har bestämt vilken konst jag ska köpa, och det är de tavlorna som har gått upp mest i pris.
När han senare visar runt i den del av konstmuseet som är en exakt kopia av hans tidigare hem Ekholmsnäs gård på Lidingö, så talar han om kulturen som "krigets värsta fiende". Det här är hans bidrag till samhället, att allmänheten ska få ta del av den konst han har samlat på sig och brytt sig om.
– Kulturen är fredens vän. Och det är väl det det går ut på, allt detta. Jag menar, det är ju ingen mening med att vara rikast på kyrkogården. Det har i alla fall inte jag någon glädje av!
Sina 85 år till trots verkar han ändå rätt långt från kyrkogården. Han träffar oftare läkare numera, konstaterar han, men i grund och botten lever han ändå ett aktivt liv. Han vill fortsätta engagera sig i museiverksamheten sedan han lämnat ordförandeposten. Han håller på att inreda sig ett deltidsboende på Kanarieöarna – "jag behöver ljuset" – och har just bytt ut motorbåten mot en segelbåt.
– Jag har seglat mycket och längtar tillbaka till seglingen. Båten ska jag bygga om så att den är anpassad för en ensamseglande 85-åring, säger han.
– Jag lever i nuet nu. Det har jag aldrig gjort förr. (TT)