Pastorn som har krigarhjärta

- Jag har fått en andra chans i mitt liv och är oerhört tacksam över det, säger Ingalill Norgren då vi slagit oss ned vid ett bord i Tärnsjö missionskyrkas serveringssal.
Sedan två år tillbaka jobbar hon som pastor i församlingen. I dag lever hon ett liv utan smärtor. För några år sedan var allt annorlunda. Vi börjar från början. I ungdomsåren drömde Ingalill, som växte upp på en bondgård utanför Heby, om att bli journalist. Församlingsassistentjobbet i Vänge pastorat såg hon mest som en andningspaus efter gymnasiet. Men en Frankrikeresa 1990 ställde alla planer på ända.
- Under resan tillsammans med konfirmandgruppen till klostret i Taizé upplevde jag att min framtida uppgift var att prata tro med människor. Året efter började jag plugga teologi i Uppsala med sikte på att bli präst, berättar hon.

Ungefär i samma veva gifte hon sig med sin Gunnar. En tid senare fick han jobb i Östervåla vilket gjorde att de flyttade dit. Under åren 1993-97 utökades familjen Norgren med barnen Kristine, David och Jakob. Under den sista graviditeten drabbades hon av höftsmärtor. Svår foglossning, löd diagnosen, och första året efter förlossningen var hon beroende av rullstolen. Efter en del turer fram och tillbaka hamnade hon 2004 åter i sjuksängen sedan hon förlorat känseln i ett ben och en arm.
- Jag var riktigt illa däran. När det var som värst åkte Gunnar hem från jobbet ett par gånger per dag för att vända på mig och hjälpa mig på toaletten.

Enligt läkarna hade hon drabbats av en neurologisk skada på ytterhöljet av en nerv i ryggslutet och risken fanns att hon aldrig skulle få tillbaka full känsel i sitt ben. Men en ambitiös sjukgymnast ingöt Ingalill med mod.
- Hon gjorde klart för mig att vi tillsammans skulle se till att jag skulle kunna gå igen. Hennes positiva inställning betydde oerhört mycket för mig.
Efter ett års tränande hade hon kämpat sig upp ur rullstolen men hon var fortfarande beroende av rullator och kryckor. Under de här åren låg teologistudierna av förklarliga skäl nere men tanken på att bli präst fanns fortfarande kvar. I ett samtal med stiftsledningen fick hon beskedet att man var osäker på om hon skulle kunna klara av ett framtida prästjobb med tanke på de kroppsliga besvären.
- Det blev en riktig smäll för mig. Allt kändes nattsvart och jag bestämde mig då för att definitivt lägga prästplanerna på hyllan, berättar hon.

Två långa månader gick. Då ringde plötsligt telefonen.
- Hej Ingalill! Kan du tänka dig att bli pastor i Tärnsjö missionsförsamling? De söker en pastor och jag tror du skulle passa för tjänsten, sade en röst i luren.
Samtalet från en bekant, som själv är pastor i en grannort, blev vändpunkten för henne. Även om hon inte förstod det precis då.
- Allt talade ju emot förslaget. Jag var svårt sjuk, jag tillhörde inte missionsförbundet och jag hade inte rätt utbildning. Jag bestämde mig för att inte tänka mer på saken.
Men samtalet hade gjort henne rastlös.
- Till slut greppade jag min bibel, och läste där tummen hamnade: Var vaken, var beredd på uppbrott. Morgonen efter tog jag ett nytt tumgrepp och hamnade där en motsträvig Jeremia kallas till profettjänst. Då sa jag till Gud; okej, jag förstår inte hur det ska gå till, men här är jag, sänd mig.
Hon glömmer inte den där vinterdagen 2006 då hon hon på kryckor besökte styrelsen hos missionsförsamlingen i Tärnsjö. Ett år senare var hon både återställd från sina kroppsliga besvär och anställd som heltidspastor i församlingen. Då hade hon och familjen redan flyttat in i pastorsbostaden intill kyrkan. Hon stortrivs verkligen med jobbet.
- Fortfarande kan jag vakna på morgnarna och bara fundera över om allt detta verkligen är sant, säger hon.

Förutom för pastorsjobbet brinner hon för många saker. Familjen, lovsångsdans, djurintresset, matlagning, politik, natur och orientering är bara ett axplock i den menyn. Ska man lyfta fram några utmärkande kännetecken hos Ingalill Norgren går det inte att komma undan hennes livsglädje och framför allt skrattet som är minst sagt smittande.
- Jag brukar alltid få kommentarer om mitt skratt men jag är ju i grunden en så glad person så det går helt enkelt inte att hejda, menar hon.
Ett annat kännetecken är krigarhjärtat. Om det vittnar inte minst hennes livshistoria.
- Jo, jag är nog väldigt målmedveten även i de mörkaste stunder och ger inte upp i första taget. Men det var ganska nära innan det där telefonsamtalet 2006, säger hon.

Pastorn som har krigarhjärta

Ingalill Norgren är pastor i Tärnsjö missionsförsamling, och har ett jobb hon brinner för. Men vägen dit var inte spikrak.