Vi träffas i Barbros verkstad i en källare i centrala Uppsala. Hon har haft ateljén i 40 år, och bor i samma hus.
– Fast jag är sällan hemma före 21, och jobbar mer än heltid, säger Barbro som sedan många år driver keramikskolan Basun, där hon ger kurser i keramik. Leran har bokstavligt talat följt henne sedan barnsben. Hon bodde de första åren i Halmstad, där hennes pappa var tegelmästare.
– Vid tegelstenstillverkningen skars leran till fyrkantiga bitar. men den sista tegelstenen för dagen fick alltid fel dimensioner. Antingen blev den för liten eller för stor, så den tog pappa med hem under armen när fabriksvisslan blåst: tio kilo tung, mjuk lera, säger hon drömmande.
– Vi barn hade allihopa flinka fingrar. Jag minns hur vi satt runt bordet i matrummet med pappa och gjorde gubbar i lera. Mamma satt i den enda stoppade fåtöljen och lagade kläder. Pappa gjorde också figurer, frälsningssoldater och deras instrument, som han sålde. Vi gjorde gubbar med för långa armar och för små huvuden. Så var vår barndom, säger Barbro, vars berättelse flyter fram på mjuk halländska.
1944 flyttade familjen till Uppsala, där fadern fick jobb på S:t Eriks tegelbruk.. De bodde på Skolgatan 33, och för att finansiera barnens studier ordnade hennes mamma matlag som åt tillsammans med familjen.
– Det var fjellstedtare mest, blivande präster allihop, säger Barbro.
Familjen flyttade sedan till Fullerö. Den lilla torpstugan de köpte ersattes av en gul tegelvilla i tre våningar med gröna tegelpannor som hennes pappa själv hade glaserat.
– Det är det vackraste taket i Uppsala. Jag upplevde många fina år därute. Pappa byggde ett garage också. Där hade vi verkstad, han och jag.
Efter studenten i Uppsala gick hon Lärarhögskolan i Kalmar och blev folkskollärare 1952. Lärare blev hon för att det var det enklaste sättet att snabbt bli självförsörjande. Första tjänsten var i Enköping. Sedan arbetade hon inom grundskolan i Uppsala och avslutade sitt yrkesverksamma liv på AMI-hörsel. Efter pensionen tog keramikarbetet ytterligare fart, och hon har med stor entusiasm lärt många, många att dreja.
Mågen Lennart är uppvuxen i Östersund, och kallar sig skämtsamt surjämte. Pappa var kontorschef, mamma jobbade i en guldsmedsbutik. Men epitet stämmer illa: Lennart är glad och utåtriktad, och för honom är kommunikation A och O – inte minst i prästyrket.
Lennart tänkte bli ingenjör eller lärare, men valde till slut teologi. Han ingick i den sista årskullen vid Fjellstedtska som läste både grekiska, hebreiska och latin.
– En släktforskande kusin, som kommit ner ända till Olof Skötkonung, har upptäckt att det finns 30 präster i släkten. En av dem var abbot i ett kloster i Umeå, säger Lennart vars första prästtjänst var i Sköns församling i Sundsvall 1968. Där fick pastorsexpeditionen mängder av Amerikabrev från folk som utvandrat 60 år tidigare.
– En tredjedel av Sundsvallsborna utvandrade. Nu på ålderns höst behövde de intyg från födelsedföramlingen för att få ut sin pension. Vi fick brev därifrån nästan varje dag.
Han beskriver sig som ”en praktisk präst”, och har under sina tjänsteår jobbat med kommunikation för och med bland annat döva och dövblinda. Lennart har också verkat som fängelsepräst.
– Då mötte jag ett helt annat språk än det jag var van vid från kyrkan.
Han blev evangelisationskonsulent på nationell nivå inom Svenska kyrkan och har som föreståndare på stiftsgrden i Söråker deltagit i otaliga konferens- och turistmässor på många ställen i Sverige och Europa.
– I stället för en vanlig församling möter man på en stiftsgård nya människor hela tiden, vilket ställer helt andra krav på kommunikation.