I december 1979 fick Jan Winter det visum han länge väntat på för att kunna resa till Vietnam. Tidigt på våren samma år hade Vietnam invaderat grannlandet Kambodja och störtat landets diktator Pol Pot.
Jan Winter som jobbat som utrikesreporter på nyhetsbyrån TT i tre år, skickades dit på vinst eller förlust.
Han reste runt och rapporterade ifrån de norra delarna av det krigshärjade Vietnam. I Bai Bang, drygt tio mil norr om huvudstaden Hanoi, höll också Sida på med byggandet av ett pappersbruk som skulle bli Sveriges största biståndsprojekt.
– Så det fanns mycket att göra för en svensk journalist, säger Jan Winter.
Tillsammans med några brittiska journalister lyckades han också ta sig in i Kambodja.
– Det fanns ju bara en aning av en fungerande stadsapparat efter Pol Pots fall. Folk drev omkring på gatorna för att hitta sina anhöriga och för att hitta hem till sina byar. Det var verkligen ruggigt att komma dit.
Sedan dess har han återvänt till Vietnam flera gånger i sitt jobb som journalist. För tre år sedan reste han dit med familjen på semester.
– Jag har alltid varit fäst vid Vietnam och människorna där. Jag kunde äntligen visa min familj hur det såg ut i det här fantastiska landet och hur människorna var.
Mycket hade förändrats sedan han besökte landet den senaste gången, 1992. Då hade turismen precis börjat komma i gång, nu var det en byggboom och nästan som att resa till Thailand.
– Det var väldigt häftigt att komma tillbaka och det hade hänt så otroligt mycket. Folk var ju fortfarande fattiga men det var en annan frihet hos folket. Det är som i Kina, något slags brutalkapitalism som gäller och en mycket brutal politisk styrning. Det är tragiskt, men frågar man vietnameserna så säger de ändå att de har större frihet nu.
Som utrikeskorrespondent har Jan Winter rapporterat från många stora händelser utomlands. Bland annat var han i Sri Lanka efter tsunamin och i Berlin efter murens fall.
Resandet har alltid varit en del av hans liv. Som 17-åring tog han jobb som befälsuppassare på ett fartyg som gick till Kanada och USA. Och större delen av sin barndom tillbringade han utomlands eftersom båda hans föräldrar arbetade som journalister, bland annat i Berlin.
– Den staden kan jag bättre än Stockholm och det var häftigt att få jobba där som korrespondent.
Att ha växt upp utomlands har varit nyttig för honom på flera sätt än att han fått lära sig flera språk.
– Det är ett sätt att bli streetsmart på tror jag. Och när jag pratar med min pappa om det här så säger han också att man får en livserfarenhet som håller en vid liv upp i hög ålder.
Journalistiken är något Jan Winter alltid kommer att hålla på med, på ett eller annat sätt. Det andra han brinner för är medeltids- och folkmusik. Bland annat har han varit medlem i musikgruppen Joculatores Upsalienses och tillsammans med Per-Ulf Allmo startade han musik- och bokförlaget Tongång.
Nu spelar han själv under namnet The Liraman. Han behärskar såväl lira och nyckelharpa som flöjt och säckpipa.
– Allt som gnisslar och gnäller. När jag är ute och reser köper jag alltid ett instrument. Oftast blir det någon typ av flöjt eftersom att de lätt får plats i väskan. Jag har sju, åtta säckpipor och ett trettiotal flöjter.
Möjligen är det inte någon större överraskning att en utrikeskorrespondent väljer att fira sin födelsedag just utomlands. Men inte på en plats som han har bevakat – utan i Ligurien i Italien.
– Vi ska bo på ett bed and breakfast från 1400-talet och det passar ju mig bra som spelar medeltida musik.
Kanske får han med sig ytterligare ett instrument hem till musiksamlingen som förhoppningsvis växer länge än.