Magnus Elfwendahl är född i San Francisco men i passet står det att han är född i Stockholm. Hans far arbetade på UD och var stationerad i San Francisco, och alla barn till UD-folk i utlandstjänst skrivs in i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm.
– Båda föräldrarna arbetade på svenska konsulatet i San Francisco och träffades där. Och jag är ett resultat av det, säger han förklarande.
En stor del av skoltiden, åtta år, tillbringade han som så många andra barn till utlandssvenskar på internatskola, närmare bestämt Humanistiska läroverket i Sigtuna, där han också tog studenten.
– Det man lär sig på internatskolor, det är att stå på egna ben. Säkert har man gått miste om något – och föräldrarna gick ju miste om ens uppväxt, konstaterar han.
Han tog studenten och placerades i Boden i och för militärtjänst. Där kom hans förmåga att stå på egna ben till nytta.
– Jag sa till dem att eftersom mina föräldrar var utomlands måste jag vara nära mina minderåriga syskon i Sigtuna. Så jag placerades på S 1 i Uppsala, minns Magnus Elfwendahl.
Väl i Uppsala stannade han kvar och började läsa juridik i några år.
– Men jag var för engagerad på nationen, så jag hann inte riktigt med det där med studier. Så jag började läsa arkeologi.
Det engagemang på Stockholms nation som hindrade honom från att bli jurist var arbete i klubbverket och som förste kurator och ”ett pass” som curator curatorum. Han hann också vara general för Studentorkesterfestivalen 1979.
– Och så var jag annonsackvisitör på Ergo ett år också, kommer Magnus Elfwendahl ihåg.
– Sedan hoppade jag på en kurs i medeltidsarkeologi i Lund. När jag kom tillbaka till Uppsala efter ett halvår var jag klar med studentlivet, konstaterar han.
Han fick en tjänst hos Ragu, Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar, professorslegenden Erik Nyléns skötebarn.
– Efter en tid frågade han mig om jag var sugen på att arbeta på Åland. Det var jag och blev ansvarig för de arkeologiska undersökningarna på Kastelholms slott i fem år. Slottet skulle undersökas för att sedan tas i bruk för turiständamål och även viss representation. En intressant detalj i sammanhanget var att allt grovarbete vid slottet utfördes av finska straffångar, berättar han.
Han återgick sedan till RAÄ, närmare bestämt till den uppdragsarkeologiska verksamheten i Uppsala, där han arbetade med arkeologiprojekt i fem län. Innan han slutade med det 1993 blev det ett par avstickare till Sri Lanka och en till Färöarna.
– Oerhört berikande och lärorika erfarenheter. På Sri Lanka skulle vi utbilda studenter och dessutom inventera fornlämningar, samtidigt som det pågick krig där. På Färöarna tjänstgjorde jag en sommar – där var det vikingatida landskapets struktur helt synlig!
1993 fick han en doktorandtjänst i Lund, vilket efter fem år resulterade i en avhandling och disputation 1999 och han hann med en kort tid som forskningsingenjör i Lund innan de ringde från landskapsstyrelsen på Åland och frågade om han ville bli chef för museibyrån där. Dit pendlade han så i fem år tills han såg en annons om en tjänst som länsantikvarie i Västmanland.
– Det var kul att jobba under landshövding Mats Svegfors, som gärna engagerade sig i kulturmiljöfrågorna.
Men efter två år organiserade man om alltihop, och hans enhet slogs ihop med andra. Då hoppade han på ett vikariat som stadsantikvarie i Uppsala. Och där har han sedan blivit kvar.
– Det var kul att efter alla år av pendlande återknyta bekantskapen med staden. Att få arbeta med kulturarvsfrågorna på hemmaplan är få förunnat. Ett sant privilegium, avslutar Magnus Elfwendahl.