Det började med en lånad klarinett vid tolv års ålder. Och fortsatte på Josefs kafé i Österbybruk. Där kunde den tonårige stammisen spela stenkakor, och en dag träffade tonerna från Muggsy Spaniers kornett hans trumhinnor. Där och då inleddes en lång kärlekshistoria med musiken, och än är den inte över. Men trots att Hasse Gille spelar en mängd olika instrument, uppträder med sitt sexmannaband och så sent som för några veckor sedan spelade hem ett SM-guld i gammelharpa vill han inte kalla sig för musiker.
– Nej, nej. Jag är musikant. En musiker spelar efter noter, en musikant spelar på gehör, säger Hasse Gille.
Sedan sjuttiotalet tar musiken upp all hans tid men innan dess arbetade musikanten som stålsmed i Österbybruk.
– Jag brukar kalla mig för den siste vallonsmeden. Min pappa ville att jag skulle bli snickare för att smedyrket var för tungt och skitigt. Men han kunde inte stoppa mig när jag väl hade bestämt mig, säger Hasse.
”Lite” lärde han sig visserligen snickra i alla fall, tycker han. Åtminstone så pass bra att han har blivit en av blott tiotalet professionella nyckelharpsbyggare i Sverige och hunnit bygga 242 nyckelharpor.
– Ja, jag hade inget eget instrument att spela på i början så då var jag ju tvungen att bygga mig en egen nyckelharpa. Sedan fortsatte det, säger han där han sitter i skuggan på förstukvisten till barndomshemmet.
Han trivs bra i det faluröda kulturhuset där tre generationer bott före honom, men menar samtidigt att han rotar sig snabbt på nya platser. Kanske är det därför han beskriver New Orleans som sitt andra hem.
– På dagen är staden ganska lugn, men det är på kvällarna som den verkligen blommar upp. Musik hörs överallt, säger Hasse som genom åren skaffat sig amerikanska musikervänner och numera alltid kallas Hans from Sweden när han kommer på besök. Han säger att han blir tårögd bara av att tänka på staden på andra sidan Atlanten. Sedan börjar han gnola på Do you know what it means to miss New Orleans.
– Man möts av en sådan värme när man kommer dit. There’s nothing like it.
Engelskan kommer automatiskt när han pratar om staden han besökt fjorton gånger. Hasse tror att språköra och musikalitet går hand i hand, men kanske har de många resorna gjort sitt till för att underlätta språkväxlingen. På femtiotalet gick den unge Hasse Gille till sjöss med handelsflottan och besökte såväl Sydamerika som Asien.
– Jag blev akterseglad i Kobe och hade varken pass eller bagage … ja, det var förstås en dam inblandad i den historien, säger han med ett okynnigt leende och funderar vidare:
– Med tanke på det liv jag har fört är det konstigt att jag lyckats få fyra söner som artat sig så väl.
Efter paddling bland krokodiler och flodhästar på Zambezifloden är det nu egentligen bara Australien och Nya Zeeland som finns kvar på listan över platser att besöka. Men flygresorna blir bara besvärligare, tycker Hasse.
– Om man kunde frysas ner i en kapsel och tinas upp på plats vore det bra. Men det gör inget om resan inte blir av. Jag är väldigt nöjd med mitt liv so far.
Det där med att fylla åttio ser Hasse Gille egentligen inte som någon stor grej. Däremot ser han fram emot att fira dagen med en spelträff med vännerna.
– Jag fyllde åtta år och sedan dess har åldern stått still fastän jag har vuxit. Nu ska jag bara lägga till en nolla till, annars är det samma sak som innan, säger Hasse Gille och skrattar.
– Ja, min folkskollärarinna sa jämt att jag var så glad. Men varför ska man inte vara glad?