I 23 år har Doris Ilou arbetat som konstsmed i Österbybruk. Men nu är det slut. Lagom till 65-årsdagen har hon tagit den nyinköpta husbilen och gett sig ut på nya äventyr.
Hon har vanan inne att turnera. Som ung 18-åring lämnade Doris Ilou plötsligt lilla Karlholmsbruk där hon är född och uppvuxen, gått i skola och arbetat med att plantera skog.
– Jag var nog ganska äventyrlig av mig och hoppade på en motorcirkus. Jag blev bekant med en av killarna som uppträdde där och hängde med. Sedan turnerade jag i 14 år Norden runt.
De var sammanlagt fyra stycken som körde runt, runt på sina motorcyklar i en glob av järngaller. Och någonstans där väcktes hennes intresse för järn som material.
– Alla konstruktioner som skulle vara till showen fick man göra själv. Det var mycket jobb och tunga grejer. Sammanlagt handlade det om sex tons rekvisita som skulle med på turnéerna.
Vintertid hade hon diverse extrajobb; Hotell Continental i Örebro, Findus i Bjuv, Malaco i Malmö ... Sommar, vår och höst bar det av ut på turné med husvagnen igen.
– Det var fascinerande. Man fick träffa otroligt mycket konstiga människor, resande, marknadsnasare och tivolifolk. Det var ett sätt att leva på.
Under turnéåren föddes hennes son och till sist fick hon nog, hoppade av och började jobba på Ölands djurpark med reparationsarbeten och dekormålning. Där upptäckte hon att det var en praktisk kunskap hon saknade – hon kunde inte svetsa. Svetskursen i Tierp ledde in på en helt ny bana i livet. Lärarna, som såg att hon hade konstnärliga anlag, ordnade nämligen med en praktikplats hos konstsmeden Folke Mattsson i Örbyhus.
– När de ringde och hörde sig för sa han först att ett fruntimmer har väl inget i en smedja att göra. Men han ändrade uppfattning allt eftersom när han såg att jag smidde märlor utan att bry mig om blåsorna i händerna.
De två veckornas praktik blev till tre års lärlingsutbildning och avlagt gesällprov. Smide visade sig vara hennes konstnärliga uttryck i livet och hon fastnade direkt.
– Jag blev så fascinerad. Det var ett helt nytt sätt att skapa på. Materialet har ett eget liv. Man måste lära sig att komma överens med, att samarbeta med järnet.
Sedan dess har hon gjort sig ett namn som en av få kvinnliga konstsmeder i Uppland.
Hon har gjort beställningsarbeten till kyrkor och offentliga miljöer. Men också presenter till privatpersoner, järngrindar, ljusstakar och kungsängsliljorna som blivit något av hennes signum.
Men nu är den epoken ett avslutat kapitel och när jag kommer på besök till det som varit hennes hem och smedja på Martinvägen i Österbybruk pågår det allra sista av flyttstöket. Kartongerna står på hög och trotjänaren, lufthammaren ”Jupiter”, väntar på skjuts till sitt nya hem.
Doris Ilou visar glatt den nyinköpta husbilen med en stor varm sol på som hon ska husera i framöver. Österbybruk kommer säkerligen att sakna henne och hon kommer att sakna Österbybruk. Men hon känner inget vemod. I stället ser hon fram emot det som väntar.
– Verktygen har jag skänkt till min son. Han jobbade tidigare inom bilbranschen men har han hoppat av för att arbeta med byggnadsvård. Han har det i händerna, han också, och nu ska vi inreda hans gamla ladugård utanför Gävle till smedja.
Det innebär att Doris Ilou kan komma dit och smida när hon känner för det. Men hon ska också unna sig att ta det lite lugnare. På de här 23 åren har hon räknat ut att hon bara haft sammanhängande ledighet i en vecka tre gånger.
– Jag börjar känna av arbetet i armar, axlar och händer. Det är tungt och slitsamt så jag behöver en semester. Men jag vill inte ge upp det helt. Jag har fortfarande idéer om vad jag skulle vilja göra.
Till att börja med kommer husbilen att stå hos den vuxne sonen och hans familj utanför Gävle. Men till vintern kanske hon tar sitt pick och pack och åker till Spanien.
– Jag skulle vilja se medeltida städer och hus, och slippa lite svensk vinter, säger hon drömmande och tillägger:
– Nu får livet sköta sig självt ett tag framöver utan att jag lägger mig i för mycket.