Han är uppvuxen i Finland, har flyttat runt större delen av sin barndom, levt i indianreservat, bott lite varstans i Uppsala, undervisar vid samma institution där han en gång själv studerade, känner sig inte riktigt hemma någonstans och är rädd för hundar. Där har ni en liten bit av Mikael Kurkiala.
Han beskriver sig själv som allvarlig, humoristisk och rastlös. Men trots den tänkare han är vill han inte gå så långt som att kalla sig vis.
– Den som kallar sig vis kan inte vara vis, den som kallar sig själv för ödmjuk kan omöjligen vara ödmjuk, säger han där han sitter med handen lutad mot kinden i den beiga skinnsoffan i vardagsrummet i hemmet i Sävja.
En plats han inte hade tänkt att slå sig ner på för en tjugo år sedan. Då hade han en vision om att leva i kollektiv på landet och vara självförsörjande.
– Men en del i att åldras består i att man börjar inse sina begränsningar, man får en mer realistisk självbild – man kan inte bli allt det där man trodde.
Trubadur och konstnär var några av de saker han hade hoppats på. Han drömde också om vad han kallar ett naturligt liv och hade en romantiserad föreställning om hur indianerna levde – som skulle visa sig inte stämma. Det var ett intresse som tog honom till södra Dakota i USA och reservatet Pine Ridge där han skrev en doktorsavhandling om politik och identitet bland lakotaindianerna.
Något av det han har lärt sig under sina många vistelser i reservatet är att acceptera sin situation och godta livets gång och åldrandet.
– Här försöker man ständigt hålla sig yngre och vackrare och man kämpar emot allt. För mig innebär åldrande att man försonas. Indianerna säger att vi vita är smarta men inte kloka.
Efter att som liten ha flyttat runt i mestadels finska Österbotten kom Mikael Kurkiala till Sverige 1984 för att studera kulturantropologi vid Uppsala universitet. I dag står han själv framme vid tavlan på universitetet och föreläser i ämnet. Av sina elever får han ofta höra att han är engagerad och pedagogisk.
– Jag vill fylla varje minut med meningsfyllt innehåll när jag föreläser, man ska inte slösa bort människors tid med att vräka ur sig massa floskler, det är det alltför mycket av överallt, säger han.
Resten av tiden forskar Mikael Kurkiala eller är ute i landet och föreläser om sina största intressen, religion, indianer och hedersrelaterat våld. Det var mordet på Fadime Sahindal 2002 som triggade i gång intresset för hederskultur.
– Jag vet inte varför men jag blev bara oerhört engagerad. Jag kommer ihåg när jag öppnade tidningen den januarimorgonen och att jag sedan följde debatten.
Hans engagemang gjorde att han anlitades som talare i riksdagen och att han skrev debattartiklar i flera dagstidningar där han påpekade behovet av att beakta även de problematiska aspekterna av kulturella skillnader.
– Kultur handlar inte bara om folkdanser, musik, folkdräkter och kokkonster. Före Fadimes död fanns en oerhörd naivitet hos svenska folket, säger han men understryker problematiken med att hans resonemang kan förvrängas av främlingsfientliga krafter.
– Men jag kan inte tänka så. För mig handlar det om att värna om alla människors lika värde. Jag tycker debattklimatet i Sverige har varit oerhört fegt.
Att bli äldre ser Mikael Kurkiala som befriande och han säger sig vara nöjd med att vara där han är i dag. Och även om drömmarna inte svävar i väg lika mycket nuförtiden drömmer han fortfarande. En bok har han redan gett ut, men i framtiden vill han skriva fler böcker om sina huvudsakliga intressen – religion, hederskultur och indianer.