Anhöriga som blir osams om begravningsceremonin. Anhöriga som vägrar prata med varandra så att ingenting kan bestämmas. Anhöriga som försöker hemlighålla såväl dödsfall som begravning. Och vem ska få stå med i dödsannonsen?
Till begravningsbyråer kan komma närstående som inte talats vid på åratal. Nu ska de bestämma om kremering eller jordbegravning, var gravsättningen ska ske och om dödsannons och minnesstund. Om de nu alls kan tänka sig att komma samtidigt.
Gamla konflikter kommer upp till ytan och mitt uppe i detta hamnar begravningsbyråns personal som kan få höra allt från ”det skulle inte mamma ha velat” till högljudda meningsutbyten om det ska vara räkor eller inte på smörgåsen. Ingenting förvånar längre, som en av dem uttrycker det.
Vilken smörgås som ska bjudas och hur kistan ska se ut måste de efterlevande själva komma överens om, men är den avlidnas önskemål kända när det gäller kremering eller jordbegravning samt gravsättning finns lagstadgad skyldighet att uppfylla just de önskemålen.
Men även då kan det uppstå oenighet, berättar Bo Forslund, informationschef på Fonus huvudkontor i Stockholm. Som sådan har han kontakt med över 200 begravningsbyråer och ombud landet runt och vet att det inte alls är ovanligt att en efterlevande har uppfattat att den avlidne önskar jordbegravning medan den andre bestämt hävdar att den avlidne ville kremeras och medan den tvisten pågår kan det inte – får det inte – bli gravsättning och då kan kroppen få ligga nedfryst och vänta i månader.
En annan vanlig situation är när den avlidna efterlämnar vuxna barn och maken/makan inte längre är i livet men där den senast avlidna inlett ett nytt förhållande och skaffat ny make eller sambo.
– Barnen kan ha uppfattningen att mamma eller pappa ska vila i familjegraven medan nya partnern vill ordna med en helt ny grav. Eller, fortsätter Bo Forslund, så är man oense om vem som ska ordna begravningen. Tvist om det kan exempelvis uppstå mellan tidigare barn och nuvarande sambo eller mellan syskon och särbo.
– Om parterna sammanbott under en längre tid är det i många fall sambon som får anses vara närmast. Då är det naturligt att hon eller han är den som ordnar begravningen. Men om sambon inte är dödsbodelägare är det oklokt att ordna begravning i strid med dem som är det eftersom det är dödsboet som ska stå för begravningskostnaderna.
– Vad vi som begravningsbyrå måste komma ihåg är att konflikten inte är vår. Att vi inte kan eller ska ta ställning. Det är ju hela dödsboet som är vår uppdragsgivare. Däremot kan vi berätta hur andra har löst liknande problem samt informera om möjligheten till medling.
Möjlighet till medling är inskriven i begravningslagen och görs på begäran av minst en av de efterlevande. Det blir då huvudmannen, församling eller kyrkogårdsförvaltning, som får försöka lösa tvisten. Lyckas inte det går ärendet vidare till länsstyrelsen men där prövas inte själva tvisten, bara vem av de efterlevande som ska få bestämma om kremering eller gravsättning. Den som då inte är nöjd kan gå vidare till förvaltningsrätten och eventuellt kammarrätten om prövningstillstånd ges.
– Men, kommenterar Bo Forslund, är man trots allt överens om själva begravningsceremonin kan den ändå genomföras.
Riktigt problematiskt blir det när några närstående vill ordna en begravning i hemlighet för andra närstående. Det är faktiskt emot lagen som säger att den delägare som har ”vårdnaden om boet” genast har att informera övriga delägare om dödsfallet. Genast betydde för det mesta före själva begravningen.
Att sköta den informationen är aldrig en begravningsbyrås ansvar men man kan åta sig uppgiften om den dödsbodelägare som vårdar boet, normalt beställaren av begravningen, så önskar.
– Att hemlighålla en begravning är aldrig välbetänkt, menar Bo Forslund som antar att hemlighållandet av dödsfallet beror på att de anhöriga, eller den avlidne själv, vill att begravningen ska ske utan vissa personers närvaro.
– Det bästa då är att informera de berörda om önskemålet. Vanligtvis respekteras en sådan önskan. Få vill delta i en begravning där man inte är önskad.