Efter att i fem år ha varit Gottsundabo vet Lina Vågbratt vad stadsdelen har att erbjuda, och det händer att hon saknar den. Men att ha tre minuters väg till seminarier och föreläsningar som hon har nu då hon och dottern Ella-Miranda bor i Studentstaden är inget hon tänker byta bort.
– Det är perfekt att bo här. Jag läste just sjunde terminen på psykologprogrammet och jobbar extra på Röda korsets traumacenter efter att ha gjort praktik där, närheten till jobb och universitet är viktig.
Hon tar emot hemma i köket i etagevåningen. På väggen sitter en stor reproduktion av en Dali-målning med stora hästar och elefanter på mycket höga, mycket smala ben, och små personer som besvärjande håller upp kors emot dem. På spisen en kastrull med kikärter i väntan på att kokas.
Ursprungligen kommer Lina Vågbratt från Rättvik. Därifrån flyttade hon ensam till Uppsala och Katedralskolan:
– Jag var ett introvert barn som läste mycket, Platon läste jag när jag var 12. Rättvik erbjöd inte så stora möjligheter att diskutera filosofiska frågor, jag behövde existentiella utmaningar.
Utmaningen blev delvis en annan än Lina hade väntat sig:
– På Katedralskolan förstod jag att jag är från arbetarklassen, en rejäl kulturkrock. Medelklassen har andra erfarenheter och har en annan syn på livet och sig själva och vad de kan bli.
Men nu är klassresan gjord, även om vägen inte har varit spikrak:
– Jag läste strökurser på universitetet och hade ströjobb åren efter gymnasiet. Så fick jag vår dotter, jobbade halvtid och sökte sedan in på sjukgymnastprogrammet. Jag hoppades att kroppens hälsa relaterad till psykisk hälsa skulle tas upp. Men det var bara kropp, så jag valde om till psykologprogrammet. Det är bättre, men där glömmer man hur viktig kroppen är.
Det är inte nödvändigtvis kroppsmedvetenheten som gjort att Dalis strakbenta elefanter får fylla blickfånget i köket. Det kan också vara Lina Vågbratts vilja att som hon säger ”skapa nya flöden”, lite obalans i en slätstruken vardag:
– Jag är med i en performancegrupp som gör framträdanden på offentliga platser, oväntade, lite udda. Inte för att provocera, utan för att ge nya impulser till förbipasserande, bryta folks vanemässiga tänkande.
Hon beskriver hur de till ett lucia-performance på Stora torget satte på sig stora vita knöggliga huvuden av papier maché, långa linnen och sedan dansade fritt till ett egenmixat ljudband:
– Många saktade in, en liten kille ville känna på knöggelhuvudet och några machokillar stannade och sa ”öööhh”.
Lina skrattar och berättar om att ett nytt projekt är på gång, och en roman där en pågående skrivarkurs är startpunkt. Tillsammans med vänner jobbar hon med måleri i ett projekt där feminism och kvinnokroppen utforskas:
– Födelse och död, mens, sånt som man inte pratar om, ingår i vårt arbete. Om feminism kan man säga att det är klart att det finns strukturer som är ofördelaktiga för kvinnor. Inkomstbortfallet för de som väljer att knyta an starkare till barnen till exempel.
Lina Vågbratt är oftast eftertänksam, men när hon talar om de nya asyllagarna blir hon upprörd. I arbetet på Röda korsets traumacenter träffar hon många ensamkommande ungdomar:
– Så länge vi har fred ska vi ta emot människor som flyr. Det blir så tydligt i traumaverksamheten att det ibland inte behövs så mycket för att göra skillnad, och att i grunden är vi väldigt lika, oavsett bakgrund.