Stefan är född i Storvik i Gästrikland, som ett resultat av faderns permissionsglädje (hans pappa var folkskollärare och låg inkallad under andra världskriget). Stefan tog studenten vid gymnasiet i Sandviken där han senare själv undervisade. Fast från början tänkte han bli civilingenjör, men då han kompletterat matematik ett år för att komma in på utbildningen ändrade KTH intagningsreglerna.
– Då hade jag varit i Uppsala i ett år, och ville inte till Stockholm och börja om igen.
– Min pappa sa då: ”Bli aldrig lärare!”, så då blev jag lärare. När jag berättade för mamma om min kandidatexamen sa hon: ”Jaha, du kanske är begåvad i alla fall” – det var min storasyster som ansågs som den smarta. Mamma var speciell och väl medveten om det, dotter till en sjökapten och den första kvinnan i Gävle att bära golfbyxor, köra mc och döma herrbandy.
Under den första studietiden bodde han på Skolgatan hos legendariske överliggaren Wilhelm Lagerström som amputerat båda fötterna. Stefan deltog in nationslivet på GH, och på en gasque 1963 träffade han blivande hustrun Gunilla. (De har nyligen firat 50 år som gifta). Efter en fil mag i matematik och fysik och Lärarhögskolan blev han matte- och fysiklärare på gymnasiet och högstadiet. Men efter elva år som pedagog längtade han efter förnyelse.
– Jag fick den stora möjligheten att bli biståndsarbetare, säger Stefan som 1973–75 skapade en utbildning av tekniker inom telekommunikation i Swaziland. Skolan finns fortfarande kvar, vilket glädjer honom. Efter ett par månader kom också familjen ned.
– Vår son är född i Swaziland och fick mellannamnet Jabulani som betyder ”glädje” på det lokala språket siSwati.
Åter i Sverige läste han undervisningsteknologi, och blev läromedelsredaktör vid Esselte Studium. Efter fem år som vd och förlagschef på Biblioteksförlaget startade han eget som bokproducent, Öpir AB. I början av 90-talet blev det biståndsarbete igen, ett projekt i Mocabique för att privatisera det statliga skolboksväsendet.
– När allt var klart och jag återvänt hem hade myndigheterna därnere ångrat sig och behöll det statliga ägandet. Man blir inte 75 år utan att få en del käftsmällar på vägen!
Entusiastiskt visar han pågående och tidigare bokprojekt: OD:s hyllningsskrift till Erik Eriksson, en kommande Themsenbok av framlidne KG och Lilian Fredriksson, en historisk skildring av Adam Taube. Särskilt stolt är han över SHT:s årsbok som han arbetat med i 17 år. Publicerad sedan 1800-talet är den av de äldsta svenska årsböckerna.
– Kioskvältare kommer inte till mig, skrattar han.
Paret Östergren är intresserat av franska språket och fransk kultur, och har en kanal för sin frankofili: Club Pique-nique, som håller kurser och utflykter till olika platser i Frankrike varje år.
– Ärligt talat är jag värdelös på franska, och har nyligen börjat en kurs för att borsta upp skolfranskan. Fast åren utomlands har lärt mig många andra sätt att göra sig förstådd än genom språket.
Sedan några år tillbringar de fem veckor varje år på Österlen, alltid på vintern, våren eller hösten.
– Folk är mycket trevligare då, tempot lugnare och det är inga köer. Och havspromenaderna är en lisa för själen. Enda molnet på himlen är pingborren.
Pigborren?
– Det är en insekt som kläcks i gräs. När den tar sig ur ägget säger det ”PING! Då kommer massor av alikor flygande och hackar upp gräsmattan i jakten på pingborrarna.