Hustru Barbro svarar i telefon när jag söker maken inför intervjun, och säger lite förvånat: ”Leif? Han är ju på jobbet”. Visserligen har det gått åtta år sedan Leif Lewin gick i pension, men han fortsätter ungefär som vanligt med forskning, undervisning, handledning och bidrag till samhällsdebatten.
– Efter 2008 hände egentligen ingenting, säger han när vi slår oss ner i en bourgougnefärgad canapé, men tillägger att han släppt från sig doktoranderna efter att ha handlett runt 100 stycken, de sista för bara några år sedan.
Leif är född i Örebro. Hans pappa var en boksynt skofabrikör, en boksamlare med oerhörd respekt för det skrivna ordet .
– Jag minns hur vi satt och läste i uppslagsböcker tillsammans, och han sa: ”Här finns all världens kunskap!”.
Det var redan tidigt uppenbart att Leif var ett klart skinande skolljus, och han blev den förste i familjen att läsa vidare: statskunskap, för han tänkte bli diplomat, och kom hit till stan för att läsa statskunskap.
– Allt med Uppsala var fantastiskt. Livet bara exploderade omkring mig. Det verkade inte finnas några begränsningar. Ju mer jag ansträngde mig, ju mer uppskattad blev jag. I Örebro, där jantelagen rådde, var det tvärtom.
Diplomatplanerna lade han snart på hyllan eftersom han fastnade i statskunskapen.
– Den ställde så intressanta frågor och gav så felaktiga svar. Jag blev mycket raskt professor i statskunskap, och som sådan har man frihet att välja sina egna problem.
Han verkade sedan som professor i 36 år, från 31 års ålder.
– Det är väldigt viktigt att bli professor snabbt. Har man det bra själv blir man snäll mot andra.
Efter att ha doktorerat och utsetts till docent blev han skytteansk professor i vältalighet och statskunskap. Som sådan gick han tidigt in för att studenterna skulle få träffa sin professor redan på A-nivån, på kursen i politisk teori, och faktum är att han låter närmast kärleksfull när han talar om dem:
– Jag är road av den kontakten. A-studenterna utmärks av en kombination av intelligens och okunnighet som är oemotståndlig för mig. Jungfrulig mark är oslagbar! Doktoranderna, däremot, de har alltid så mycket egna idéer.
Här i Uppsala träffade han på Snärkes sin blivande hustru Barbro från Strängnäs. De gifte sig 1964 och bosatte sig här i stan. Sommarmånaderna har familjen sedan många år tillbringat på Rådmansö. Leif har windsurfat därute i skärgården i 20 år och beskriver det som en närmast metafysisk naturupplevelse.
– Man är sitt eget segel. Det är en oöverträffad upplevelse.
Vid 70 års ålder gick han dock i land.
– Det var fin läns på fjärden den dagen, och precis när jag kom till stranden sprack seglet. Jag uppfattade det som ett Guds finger.
Han läser mycket skönlitteratur och tycker trots alla år i akademin fortfarande mycket om att skriva.
– Att leva är att skriva. Det spelar ingen roll vad. Jag måste skriva, och det blir bara allt roligare och allt lättare, säger Leif som gärna belyser dagspolitiska frågor från forskningens perspektiv.
– Jag tycker det är roligt att popularisera och strävar alltid efter enkelhet.
Skriver gör han på mornarna. Oftast är han på jobbet kl åtta och förklarar att han är en daglärka, inte någon uggla och säger halvt på allvar halvt på skämt:
– Jag misstror nattugglor.