När Raija Peltonen kom till Uppsala första gången var hon 19 år och började jobba i köket på Ulleråkers sjukhus. Nu slår hon sig ner i Uppsala igen, 43 år senare, och ska just inleda sitt liv som pensionär. Vägen från köket på Ulleråker till jobbet som enhetschef vid EU:s revisionsrätt i Luxemburg har varit lång och innehållsrik. Hon växte upp i en statarlänga på gården Teivaala utanför Tammerfors där hennes pappa var lantarbetare. Raija är yngst av nio syskon.
– Man har ju åkt på en räkmacka som yngst, fått väldigt mycket gratis. Jag var lat, lärde mig inte läsa förrän jag var åtta. Jag förstod inte varför jag skulle kunna det när det ju fanns så många stora systrar som kunde läsa för mig. När jag var liten ville jag bli prinsessa eller student och student har jag blivit.
Det var fattigt men inte så fattigt som på 30-talet då hennes äldsta syskon växte upp. I deras ögon hade de det väldigt bra på 50-talet.
De hade en gris på sommaren, eget potatis- och rovland och en stor del av lönen fick hennes pappa i mat. Tio liter fet mjölk hämtades varje dag från gården.
– Jag var den första i familjen som tog studenten. Pappa dog när jag var 14. På min studentdag for jag till hans grav och lade dit alla blommor jag hade fått. Han hade varit så stolt. Synen på oss som kom från fattigare familjer var att vi var dumma i huvudet och inte behövde läsa vidare. Därför har min drivkraft alltid varit att visa att fast jag är fattig är jag intelligent, att jag klarar av alla de här skolorna som jag har gått i.
Raija ville bort från det som förväntades av en kvinna från hennes samhällsklass, hon ville ut i världen och flyttade till Uppsala 1969. Köket på Ulleråker blev hennes första arbetsplats och snart började hon läsa matematik på universitetet eftersom hon alltid hade gillat det i skolan. Men det gick inte så bra i början. Så hon läste filosofi i två terminer och läste sedan matematik igen och då gick det mycket bättre. Sedan blev det statistik och it.
– Filosofi var det allra roligaste. Grupperna var små och diskussionens vågor gick höga. Det är där jag lärt mig logiskt tänkande.
Vid sidan av studierna jobbade Raija som extravak på Akademiska sjukhuset, flyttade till Stockholm, fortsatte med extravak på Karolinska och fick sedan jobb på Stockholms universitets datacentral som operatör. Datorer var framtiden. Det blev sex år på QZ, som datacentralen kallades. Raija såg en annons för Riksrevisionsverket som sökte en person som skulle granska datasäkerhet, sökte och fick jobbet.
– Det var ett fantastiskt roligt gäng att jobba med där på RRV men jag förstod ju inte vad dessa ekonomer pratade om så då läste jag ekonomi på universitetet. På något sätt har jag alltid varit på rätt ställe vid rätt tid och tagit de chanser som har erbjudits.
När Sverige gick med i EU sade vännerna: ”Raija, du som inte har familj, varför söker du inte jobb i EU!”
Vid femtio års ålder flyttade hon till Luxemburg och jobbet som enhetschef vid revisionsrätten.
– Det var en oerhört hierarkisk arbetsplats, på gott och ont. Jag blev ju aldrig ifrågasatt som kvinna och chef för chefsrollen betydde allt i hierarkin. Det var en kulturkrock, jag var ju van vid det plattare systemet i Sverige. När jag frågade mina medarbetare som hade jobbat där mycket längre än jag om vad de tyckte att vi skulle granska så sa de ”Varför frågar du oss, det är ju du som är chef och bestämmer!”
Efter elva år i Luxemburg med långa, stressiga arbetsdagar är hon nu tillbaka i Uppsala och livet som pensionär har just börjat.
Hon är både finsk och svensk medborgare och har kvar en fot i Finland med alla syskon och syskonbarn, vänner och en lägenhet i Tammerfors. Om den klassresa som hon har gjort säger hon att den var möjlig tack vare utvecklingen av skolsystemet i Europa under andra hälften av 1900-talet som gav alla chansen att få ett bättre liv än sina föräldrar.
– Bra lärare betyder allt. Att man hade lärare som orkade när man tjafsade och ifrågasatte allting i tonåren. De såg, de orkade med, de trodde på en. Lärarna är ett fantastiskt släkte när de är som mina var.