Berit Sahlström är fil dr i konstvetenskap, har varit jämställdhetshandläggare vid Uppsala universitetet och handplockades till Högskolan i Gävle för att starta en konstvetenskaplig utbildning. Ändå har den alltid funnits där att kämpa emot, Jantelagen.
– Det här är första gången jag vågar ha fest bara för att det är roligt. Jag hade fest när jag disputerade men då hade jag ju presterat någonting. Nu äntligen vågar jag ha fest ändå!
Berit Sahlström har en anledning till att fira. Utställningen på Galleri 1 är hennes första större separatutställning i hemstaden. Bildvävnader av starka kvinnor dominerar men där finns också målningar i olja. Konstnärskapet hade alltid funnits där, vid sidan av.
För fem år sedan vågade hon lämna karriären och bli konstnär på heltid. Det har inte bara varit lätt, säger hon, men när kroppen och själen sade ifrån var jag tvungen att välja.
– Hur kunde jag göra det här? Ibland har jag ett mod som övergår det realistiska. Men jag har också tryggheten i Tekeste. Han har alltid stöttat mig och fortsätter att göra det.
Berit växte upp i Tranås, äldst av tre syskon. Som liten var hon ofta sjuk och hemma mycket. Mamma hade utbildat sig till Rödakorssyster på 40-talet, men var egentligen konstnär hon också men hölls tillbaka och levde med en ständig frustration.
– Mamma var ingen vanlig mamma, hon tyckte nog inte ens om att vara mamma, tror jag. Hon var en som höll på med grejer och så fick man vara med. Jag kände hennes frustration. Men det som skilde oss åt var att jag hade en kraft som inte hon hade, men så var jag ju också född i en annan tid. Den som stöttade mig att fortsätta läsa var min pappa, som var kontorist och senare revisor i Tranås.
Berits pappa var också fackligt aktiv och båda föräldrarna var missionsförbundare. Hon fick med sig grundvärderingar som sitter djupt och som har präglat henne i allt hon har gjort och sin syn på sig själv. Hon blev ordförande i Kristna studentrörelsen, sedan aktiv i Afrikagrupperna, i Vänsterpartiet och nu är hon ordförande i Fi i Uppsala.
– Jag är administrativ ordförande, jag är ingen frontfigur eller uttalad ledare utan stöttare. Det måste finnas någon som finns vid sidan om de som kommer i förgrunden. Jag vet att det är viktigt för oss alla att just dessa förgrundsfigurer får personligt och praktiskt stöd ibland. När jag var jämställdhetshandläggare var det just det jag ville göra, stötta de här duktiga kvinnorna. Jag tror att det gäller att hitta en roll som passar en själv för att kunna göra ett bra arbete.
I slutet av 90-talet blev hon också vald till ordförande i kommunens demokratiberedning, något som förvånade henne eftersom hon var vänsterpartist.
– Jag tror att jag var med och planterade någonting där i Uppsala kommuns politiska kultur. Vi var flera som kritiskt granskade den politiska miljön och ville visa på goda exempel, ett vettigt sätt att bete sig gentemot partikamrater och politiska motståndare, med respekt. Jag kan se nu att fr a kvinnor i allt högre utsträckning stöttar varandra i exempelvis kommunfullmäktige, över partigränserna. Jag känner att jag har varit med och påverkat det. Att man kan argumentera med fakta, inte ironi.
Berits mamma vara bara 58 år när hon dog efter att ha varit deprimerad länge.
– När jag själv fyllde 58 var det som en lättnad. Jag drog efter andan, sträckte på ryggen. Jag ville bevisa att livet kan fortsätta efter 58 för de flesta av oss, att det kan vara vackert och att det finns en framtid även då att drömma om.
Hon känner ibland att hon lever både sitt eget liv och sin mammas liv. Det liv som hennes mamma inte fick.
– Jag är fascinerad av den åldrande kvinnan. Jag vill utforska tanten som begrepp, göra det till något fint. Vad är det som gör att hon gör de val hon gör? Okej, en del blir vd:ar men många väljer att gå ner i tjänst, tar kanske hand om barnbarnen lite mer, tar det lugnare, låter något annat och nytt ta plats i livet. Tanten är rationell, gör kloka val när det uppstår konflikter i livet, ofta oberoende av samhällets syn på vad som är ekonomiskt lönande eller vad som premieras i de patriarkala strukturerna. Alla som kan välja väljer ju rationellt.
– Som mogen kvinna har man mycket att ge. Jag vill utforska det kvinnliga arvet, inte fly från det. Inte heller binda mig vid det. Framför allt är det jag som bestämmer.