Vedspisen i köket i det före detta stationshuset i Gunsta sprakar och sprider skön värme. På trasmattan ligger taxvalpen Frasse och gnager hängivet på ett vedträ; hemma hos Ing-Marie härskar friden. Hit flyttade makarna 1985, och här har deras fyra döttrar vuxit upp.
– Vi hade med oss ett gotlandsruss och hyrde stallplats. Med tiden fick vi inhysingar, och under många år hade vi fem hästar. Först red bara jag och döttrarna, men sedan fick min man en Lär dig rida-kurs och blev helt frälst.
Ing-Marie växte upp i Göteborg som enda barnet till två mycket kärleksfulla föräldrar. Hon tyckte tidigt om att rita och måla, och älskade att läsa.
– Redan innan jag gått ut skolan hade jag plöjt lokalbiblioteket flera varv, säger Ing-Marie som särskilt minns hur hon ett sommarlov slukade historikern Carl Grimbergs samlade verk.
– Jag gick knappt ut på hela sommaren.
Enda molnet på barndomens himmel var möjligen att hon aldrig fick den hund hon så intensivt önskat sig.
– Mamma sa att man inte kunde ha hund i stan. Det första jag gjorde när jag flyttade hemifrån var att skaffa strävhåriga taxen Lottie, säger Ing-Marie som sedan dess alltid haft minst en hund.
Hon läste historia i Göteborg och disputerade för Erik Lönnroth, men kände att hon inte kunde fördjupa sig i medeltidshistoria:
– Jag ville också förmedla den lust och glädje jag kände till andra människor. Museivärlden tilltalade mitt sinne för den publika sidan.
Dagen efter disputationen headhuntades Ing-Marie till Kanal- och sjöfartsmuseet i Motala. 1989 blev hon chef för Upplands konstmuseum, då beläget i gamla Gillet. Hon får nästan något fuktigt i blicken när hon minns åren där.
– Å, vad det var roligt! Vilken lokal, vilka utställningar!
När så museistyrelsen valde att flytta konstmuseet till Slottet tackade hon för sig, och blev avdelningschef på Historiska museet i Stockholm.
– I Stockholm arbetade jag också med Kulturhuvudstadsåret och millenniefirandet. Det var en spännande tid! Inte många har som jag byggt en vikingaby vid Medborgarplatsen!
År 2000 återvände hon till Uppsala, nu som chef för Museum Gustavianum, där hon med stor framgång satsade på publik verksamhet med inslag av olika forskningsområden. För sitt dedikerade arbete här i Uppsala tilldelades hon Hazeliusmedaljen i brons efter att ha utvecklat verksamheten ”med kraft och engagemang”.
Hennes stora engagemang är sedan många år fredsorganisationen Kulturarv utan gränser som startade efter Balkankriget 1995.
– Vi jobbar med restaurering och återuppbyggnad av krigsskadat kulturarv, och med ledarskaps- och museiutveckling på Balkan. Jag ser museer som en viktig plattform för fred och försoning, inte minst med tanke på kulturarv som identitetsskapande faktor – även om det kan vara känsligt med tre olika stater, olika länder med olika kulturell bakgrund, inblandade, säger Ing-Marie som i dag gläds åt avknoppningen av Kulturarvskontor i länderna på Balkan. Hon är också glad och tacksam över att ha fått arbeta för fred tillsammans med unga, hängivna människor därnere:
– De träffades första gången efter kriget hos mig på Museum Gustavianum här i Uppsala, säger Ing-Marie som uppskattar att få använda sin profession i fredsuppbyggande verksamhet. Entusiastiskt berättar hon att Nationalmuseet i Sarajevo som hållit stängt i tre år nu har öppnat igen.
– Det är ett fantastiskt museum som vi har lagt ner mycket pengar och resurser på.
Bakom sig har hon två rätt tuffa år, med flera viktiga uppdrag, däribland boken ”Museum Gustavianum. Fönster mot omvärlden” som hon precis skickat till tryckeriet
– Som pensionär tror man att man har oceaner av tid, men jag har stått på tre ben, ett ben för mycket. Nu ska jag ge mig själv och familjen mer tid. Dessutom vill jag jobba mer med mitt eget skapande. Staffliet ska fram ur garderoben!