När Siri Ahlbäck gick på mellanstadiet i Helsingfors så hade hon en dröm. Hon ville flytta till USA. Som liten förstod hon inte riktigt varför men kanske för att det var viktigt att just ha en dröm om något annat. Hon beskriver sin uppväxt som ganska trasslig. Hennes mamma var ensamstående och dessutom drabbad av psykisk sjukdom.
– Jag hade en något tuffare start, saknade en grundtrygghet och fick växa upp tidigt. Det var jobbigt.
När hon senare i livet faktiskt också kunde åka till USA så bekräftades ändå hennes dröm om Amerika.
– Jag var jag där, mitt i smeten i Oklahoma och fick uppleva det där riktigt amerikanska. Det är fina människor. De är genuina, öppna och varma.
Men det är inte bara människorna som Siri Ahlbäck haft en förkärlek till, även språket, engelskan, ligger henne varmt om hjärtat.
Det har blivit många resor över Atlantan men någon flytt till USA blev det aldrig. Dock en flytt till något lite närmre, efter gymnasiet flyttade Siri Ahlbäck till Uppsala.
– Jag behövde både ett miljöombyte och kunna känna att jag fick komma bort från Helsingfors och bygga upp något nytt.
Det som var tänkt att bli ett år blev två år och två år har nu blivit elva år.
Ett av Siri Ahlbäcks mål i livet har varit att få arbeta med ungdomar. När hon hade flyttat till Uppsala insåg hon att det fanns ett yrke där hon kunde kombinera både engelskan och ungdomarna. Hon utbildade sig till lärare.
– Även fast jag hade en trasslig uppväxt så lyckades jag landa med båda fötterna i Uppsala och då känns det självklart att försöka hjälpa andra ungdomar och leda dem rätt. Jag har ju lätt att relatera.
Dessutom visade det sig med tiden att läraryrket passade henne som handen i handsken. Eftersom hon främst inte är intresserad av det rent pedagogiska, utan har sin passion i språket och ungdomarna, tror hon att det gör henne till en lite annorlunda lärare.
– Många lärare tycker nog att passionen ligger i just lära ut och se att eleverna förstår. Men för mig är det viktigaste relationen till eleverna. Att man skapar en ömsesidig respekt och kan ha roligt. Möljligheten i att få kunna leda ungdomar rätt i livet har varit mitt fokus.
Siri Ahlbäck har själv alltid velat bli mamma. När hon och maken Benjamin fick veta att de väntade barn kändes det lite plötsligt, men självklart fantastiskt. Men sedan hände det något. I den tjugosjunde graviditetsveckan inträffade det ofattbara. I augusti i fjol så förlorade Siri och Benjamin sin dotter.
– Min första känsla var chock och ilska. Jag tänkte ”Nu räcker det. Hur mycket hemskt ska en människa behöva ta?”
Siri och Benjamin fick stort stöd från personalen på Akademiska, från vänner och från andra i deras närhet. Den största klippan i stormen för Siri Ahlbäck var ändå just Benjamin. I dag har hon svårt att sätta ord på sina känslor för honom.
– Han har varit min räddare i nöden och visat en sådan villkorslös uppskattning för mig. Han har också lärt mig att älska mig själv. Han är min själsfrände.
Efter ett kort tag tog sedan sorgen en liten vänding då Siri åter blev gravid. Nu i juni så väntar de sitt andra barn.
– Det blev något fint i den enorma sorgen. Det blev aldrig helt nattsvart, men sorgen och saknaden kommer ju ändå alltid att finnas kvar. Men nu känns det lite som att vi får ta revansch på livet.
Genom allt det jobbiga så har det varit viktigt att alltid kunna prata om det.
– Det är viktigt att man håller hjärtat mjukt och inte blir bitter.
Siri Ahlbäck är inte säker på om hon kommer arbeta som lärare hela livet och kommer ta mammaledigheten till att tänka över vad nästa steg ska bli.
– Nu är det fokus på den nya familjemedlemmen. Det känns overkligt och jättekul. Att vi faktiskt får bli föräldrar.