Vid infarten till det faluröda huset blickar en kattskulptur i naturlig storlek vaksamt ut över växthusen – en hommage till den högt älskade Tiger som numera vistas i katthimlen.
– Han låg alltid på disken eller också låg han och sov bland växterna. Han skrämde folk när han vaknade, och det plötsligt prasslade till, skrattar Christina, medan maken brygger kaffe och dukar fram ljuvligt spröda parmesankex.
Christina växte upp i Hälsingland tillsammans med sina tre systrar. Familjen bodde i Söderhamn och flyttade sedan till Ljusne.
– Pappa var revisor och engagerad kooperatör. Han var uppfinnare också, och hittade på en massa smarta grejer, minns Christina som ärvt hans talang.
– Min storasyster är likadan. Vi blir galna när vi inte tycker att folk fattar saker!
Som barn höll hon gärna till i hobbyrummet med sin pappa. Där lärde hon sig spika, skruva och plugga, färdigheter hon haft stor nytta av i livet.
– Och när vi flickor flyttade hemifrån fick vi med oss en snickarlåda av pappa.
Christinas mamma var hemmafru och duktig sömmerska. Hon sydde dansklänningar åt sina döttrar, strök och pressade, ofta i sista sekunden, medan flickorna otåligt väntade på att komma iväg till dansen.
– Och när dansen var slut kom far i pyjamas och hämtade oss i bil, säger Christina som även fått fått sin mammas talang med symaskinen. Hon gillar att sy, och en trappa upp har hon sin syateljé.
Efter skolan jobbade hon i England som servitris på ett college. Målande och humoristiskt berättar hon om hur hon spillde sås på matgästerna.
Åter i Sverige flyttade hon till Stockholm. Det var i samband med en fest som hon träffade sin Sam år 1972.
– Han hade ett stort växthus med tomater och en tjock, randig katt. När jag frågade vad den hette sa han att den inte hade något namn. Så jag döpte den till Tiger.
Paret gjorde verklighet av planen att starta eget, och drog igång Svia Handelsträdgård . Det var tufft i början; Christina minns hur fattiga de var, och hur de samlade ihop 25- och 10-öringar för att kunna köpa havregryn till gröten.
I 41 år drev de sitt företag, och har träffat många tusen människor. Men för sju år sedan förändrades Christinas tillvaro när hennes älskade lillasyster och samtidigt bästa vän gick bort. I samma veva bestämde makarna sig för att sluta med verksamheten, och arrenderade ut växthusen.
– Å, det var förfärligt sorgligt när vi slutade och jag bar in kassaapparaten i huset. Vi hade ju jobbat alla dagar, och sedan var det bara slut.
Christina säger att hon numera har anpassat sig till det goda livet.
– Nu gör vi precis som vi vill, och det har blivit hemskt besvärligt att passa tider när man har lagt av med det.
Hon tycker jättemycket om att gå på loppisar och att ”ändra saker hemma”.
– Till makens stora upprördhet! Men efter ett tag vänjer han sig. Här är det in och ut som gäller. Jag gillar att ha rotation. Det kan man ha om man inte betalar så mycket för grejerna.
Hon har ett stort personligt engagemang för psykiskt och fysiskt funktionshindrade personer och berättar sakligt om en ständig kamp utan större framgång.
– Ofta känns det som att gå in i en vägg. Men jag tänker inte ge upp, säger hon bestämt.
Efter intervjun ska Christina åka till Coop i Boländerna för att handla. Hon är fortfarande kooperationen trogen (”självklart! Mitt första sommarjobb var på Coop. Jag kontrollräknade konsumkvitton som folk hade skickat in”).
– Och i eftermiddag ska jag ta in blommor och göra höst i min trädgård.