Utsikten från balkongen på sjunde våningen är betagande och erbjuder en vy på 360 graders vinkel. Balkongen för tankarna till ett lusthus, med mängder av gröna växter och lådor med päron hämtade från sommarvistet på Gotland.
När Biörn Fjärstedt berättar om sin bakgrund får begreppet klassresa nya dimensioner. Han växte upp i Norrköping, där hans pappa var vävare och senare vävlärare.
– Mamma var hemma, och som jag minns det fanns det knappt om pengar även om vi inte var fattiga. I arbetarmiljöer var det status att ha en hustru som inte behövde arbeta utanför hemmet, säger Biörn Fjärstedt och berättar om sina litterärt intresserade föräldrar, om deras antinazism och tro på samhällsbygget och social ingenjörskonst.
På frågan om han växte upp i ett uttalat kristet hem svarar han:
– Nej, det kan man nog inte säga, men vi barn var döpta och konfirmerade.
Det var först i samband med militärtjänsten i Rosersberg han tog de första stegen på sin blivande bana. Tre av rekryterna var blivande präster.
– De influerade mig, och jag fick en stark Gudsupplevelse. Det var förstås en utmaning för mig som kom från en annan social tradition.
En av dem skulle läsa i Lund, och Biörn Fjärstedt slog följe med honom och fick ett rum på Laurentii-stiftelsen där. Att han alls hade ekonomiska möjligheter att studera hängde samman med de statsstipendier han fick, baserade på egna betyg och föräldrarnas inkomst.
Han tog en teol kand och en teol lic.
– Jag hade inte tänkt bli präst utan ämneslärare i historia och religion. Sen gick det av bara farten. När jag läste in grekiskan för teologin tänkte jag att det här var en grej jag kunde, säger Biörn Fjärstedt som inledde sin bana som förste universitetsassistent i Nya Testamentets exegetik i Lund 1962–1967.
Några år tidigare hade han träffat sin blivande hustru Wirginia.
– Lustigt nog i kristna kretsar i Norrköping, som ju inte var någon religiös stad. Jag hade varit på Sion och lyssnat på sångaren Einar Ekberg, och efteråt bjöd en diakonissa på te hemma hos sig. Hon hade en bekant där, elev vid Ersta diakonianstalt. Det var Wirginia.
Men det fanns ett problem. På den tiden förutsattes diakonissor vara ogifta.
– Det störde förstås alla planer, men jag tänkte att jag ju kunde skriva till henne i alla fall, skrattar han.
Han doktorerade i Uppsala 1974, blev sedan professor i Nya Testamentets exegetik vid Tamilnadu Theological Seminary i Indien. Dit flyttade familjen 1968, och där föddes deras yngsta barn. Efter åren i Indien återvände han till Uppsala som missionsteolog i Svenska kyrkans missionsstyrelse. Han var dess direktor 1981–1990, och blev 1991 biskop i Visby stift (som även inkluderar Svenska kyrkan i utlandet).
– Jag hade ju varit missionsdirektor i tio år, och kände att jag inte kunde sitta kvar fram till pensionen. Det hade varit för tråkigt även om det var en topptjänst, säger Biörn Fjärstedt som haft sommarviste i Anga socken på Gotland sedan 1964 och har vikarierat i 71 gotländska kyrkor.
Han har varit engagerad i Kyrkornas världsråd liksom World Conference on Religion and Peace samt Life and Peace Institute. Biörn Fjärstedt gick i pension 2003, och har just avslutat sin åttonde bok, en kommentar till Johannesevangeliet.
– Jag är mycket friare att skriva idag. Det ligger ett slags inbyggd konflikt i frågan. Johannes anses inte lika viktig som de andra evangelisterna, men jag behöver inte bry mig om de rådande teorierna, säger han belåtet.