Dagens jubilar har en ovanlig och dramatisk familjebakgrund. Hon föddes i Prag med polskt efternamn (Franczik) och ryskt förnamn (Vera). Hennes föräldrar var tyskar och flydde före krigsutbrotten undan Hitler och nazismen, först till Tjeckoslovakien och sedan till Norge innan de fick hjälp att komma till Sverige.
Själv var hon för liten för att på ett medvetet plan minnas det som hände då.
Ändå är hon övertygad om att det påverkat henne och ofta frågat sig vad yttre händelser som nazism och världskrig gör med en människas inre. Och vad som hände känslomässigt med hennes föräldrar och även henne som litet barn.
Svaren har hon åtminstone delvis fått genom att skriva om det som hänt.
– Jag är övertygad om att skrivandet hjälpt mig att förstå mina föräldrars och mitt eget beteende. När det gäller min egen sinnesro har jag fått god hjälp av terapi, på senare tid med inriktning på trauma.
Sin mammas historia har hon redan skrivit om i novellsamlingen Förmödrar. Nu är hon nästan färdig med en hel roman om sin familjebakgrund. Att det finns tillräckligt med dramatik, kärlek och konflikter att skriva om förstår vi när vi hör henne berätta:
Hon kom till på en flyktingförläggning i Tjeckoslovakien. Där träffades hennes föräldrar som båda var från Berlin och politiskt aktiva antinazister, hennes pappa en välkänd sådan.
– Att under rådande omständigheter få veta att man var gravid var väl knappast något glädjebesked och mamma utsattes för många övertalningsförsök att göra abort. Även av min mormor. Min far sa ”Du gör som du vill”.
Hennes mamma föll inte till föga för omgivningens, antagligen välmenta, påtryckningar. I stället tog hon, sedan Hitler 1939 gått in i Tjeckoslovakien, sin fem månader gamla dotter i famnen och flydde. Vera Bouvengs pappa hade då redan fått hjälp att fly.
Tack vara norrmannen Odd Nansen och hans organisation Nansenhjälpen fick hon och hennes mamma en fristad i Norge. Men bara en tillfällig sådan. När Nazityskland 9 april 1940 ockuperade Norge blev situationen prekär för dem. De tvingades leva gömda i centrala Oslo under sex månader innan de fick hjälp av norska motståndsrörelsen och smugglades över till Värmlandsskogarna i Sverige.
För att göra en lång historia kort återförenades familjen så småningom och bosatte sig i Sunnersta. Då hade hennes pappa under en period suttit internerad på ett läger i Smedsbro i Dalarna på grund av att han utan tillstånd sökt upp sin lilla dotter och hennes mamma som då bodde i Stockhlom.
– Bara kvinnliga flyktingar fick bo i Stockholm, Göteborg och Malmö. Myndigheterna antog att manliga flyktingar kunde vara spioner.
1943 flyttade familjen från Sunnersta till Skolgatan 3 i Uppsala och en bostad vars enda bekvämlighet var en kran med rinnande kallt vatten. Toalettbestyren fick man klara av på utedasset.
– Jag minns att jag skämdes inför mina skolkamrater för att vi hade de så fattigt och för att min mamma bröt på tyska.
Några år senare flyttade hennes pappa tillbaka till Tyskland men hon och mamman blev kvar i Uppsala.
I skolan gick det bra för dagens jubilar. Efter studentexamen på ”Katte” räckte betygen med råge till för att komma in på tandläkarutbildningen i Stockholm. Under studietiden träffade hon sin första man och fick så småningom tre barn tillsammans med honom.
Efter examen från Tandläkarhögskolan arbetade hon som allmäntandläkare en tid inom folktandvården i Uppsala och även med privat praktik. Sedan hon specialiserat sig i ortodonti (tandreglering) öppnade hon 1984 privatmottagning i Stockholm.
Efter nästan 20 år gick hon i ”långsam” pension som hon uttrycker det. Hon sålde sin praktik och trappade ner hos sin dotter som också hon blivit tandläkare med praktik i Stockholm.
Sin nuvarande man, Perka, träffade hon 1989. De bor sedan tio år i Björklinge, i det hus som tidigare varit ett sommarställe och, för hennes del, en fast punkt i tillvaron sedan många år. Där är där hon känner hon att hon har sitt fotfäste.
– För mig känns det som jag äntligen hittat hem i tillvaron. Från att ha varit en ensam liten flyktingflicka är jag nu omgiven av en stor familj och många kära vänner. Och efter att i åratal burit på ”den tyska skulden”, trots att mina föräldrar var med i motståndsrörelsen mot Hitler, är jag i dag stolt över att äga två kulturer och ha två modersmål.