Det är senhöst 1993. Dan Pantefors sitter inne på brandstationens kontor. Det råder stiltje på jobbet i dag. Rastlösheten kryper sig långsamt på hos honom när det plötsligt kommer ett fax. Han ögnar snabbt igenom det innan han knycklar ihop pappret – det är viktigt att ingen annan hinner se vad som står.
– Ibland ser man hur ödet spelar en i händerna, man vet att det som händer är meningen, säger han.
På faxet annonserades det ut en tjänst inom Internationella Rödakorskommittén, ICRC. Det är en opartisk organisation som ska bistå med humanitär hjälp och beskydd av civila under krig eller väpnad konflikt. Dan hade tidigare arbetat som ambulansförare och saknade känslan av att befinna sig i det skarpa läge som infinner sig i krissituationer. Utan att tveka fattade han beslutet att åka till Stockholm och söka jobbet.
Han fick göra fysiska och psykiska tester och blev sedan skickad till Genève för utbildning och slussades därefter vidare till Zagreb – direkt in i den krutdurk som forna Jugoslavien var i början på 1994.
– När jag kom dit insåg jag att vi lever i en lyxtillvaro här i Sverige. Där fick jag se verkligheten som den är. Och jag trivs på fältet, jag kan inte sitta inne på ett kontor från nio till fem. Nu kunde jag åka ut och använda skallen eftersom det konstant uppstår nya situationer. Det blir ett sätt att leva, förklarar han.
De fjorton åren som följer blir omtumlande och intensiva för Dan. Han lever konstant i en tillvaro där människors liv rasar samman framför hans ögon – utan att han har tillåtelse att ingripa.
Han var inte förberedd på de smärtsamma scener han skulle bevittna. Avrättningar, bränder och tsunamivågor – det är former av allvar som lämnar djupa fåror i själen, även om tiden fortsätter att förflyta som vanligt. Dan har haft fem sessioner med en psykolog som är specialiserad på posttraumatisk stress, men sedan tyckte han själv att det räckte. Efter att ha sett så mycket tragik, brutalitet och grymhet har han tvingats utveckla försvarsmekanismer som får honom att behålla fotfästet. Han varvar de sorgekantade historierna med ljusglimtar i form av anekdoter om fantastiska möten. Kroppsspråket är yvigt och skratten många.
– Jag har blivit lite barnsligare med tiden eftersom att jag sett så mycket allvar. Människan fungerar väl lite så, man kommer ihåg det man vill komma ihåg. Resten läggs någon annanstans i huvudet.
Eventuella hjärnspöken håller sig borta på dagarna, men när det blir natt händer det att de gör sig påminda. Dan beskriver det som att tankarna okontrollerat fladdrar iväg till mörka vrår i minnesbanken.
Men han har också en ventil i form av de vänner han samlat på sig under tiden i kommittén. De är lika vitt spridda över världen som hans resor, men han försöker hälsa på dem så ofta han kan. Resor till Sri Lanka, Tel Aviv och möjligtvis Jerusalem är inplanerade.
Och det var just Sri Lanka som blev Dans sista anhalt, där han jobbade som säkerhetsofficer. År 2007 beslutade han sig för att återgå till att jobba som ambulansförare och skapa sig en fast bas i Uppsala.
– Ja, jag fick barnbarn och sådär. Tiden kom ikapp mig, säger han och ler.
Förutom familjen och vännerna är jakten och fisket hans mentala andningsrum. När han behöver tystnad är det skogen han söker sig till. Men att sluta jobba är ingenting Dan funderar över. För honom räcker kontrasterna.
– Vi har ju bara ett liv och därför måste man göra något av det. Det brinner alltid i knutarna – men det har sin charm.