Han har i snart 40 år gjort filmer om känslor, livsval och relationer. "Glädjekällan", "Spring för livet", "Alla älskar Alice", "Harrys döttrar" och "En enkel till Antibes" – alla har de avhandlat de stora frågorna, de som engagerar och berör de flesta människor.
– Alla mina filmer är djupt personliga. Och varje film har tagit avstamp i det som i någon mån är egenupplevt, säger Richard Hobert.
Personligt är dock inte detsamma som privat, poängterar han. Det blir inte konst bara för att man återberättar sitt privatliv – Hobert strävar efter att skapa personliga berättelser med ett universellt tilltal, som kan förena människor i en gemensam upplevelse.
– Konstens uppgift är att vara någon form av tröst. Att vi kan dela våra ensamheter genom konsten.
Han har slagit sig ned i Sheratons lobby med ett glas juice efter en snöig promenad från Centralstationen. Det är en tid av resor både inom och utom Sverige, för möten om finansieringen av hans kommande långfilm. Det är ett stort nordisk samprojekt som han inte kan prata om än, han inväntar ett besked om stöd från Svenska Filminstitutet först.
Därutöver har han skrivit en scenpjäs och för första gången även en roman. Men skrivandet får inte ta mer än sex timmar om dagen. Den övriga tiden ägnar han åt hårt kroppsarbete på gården Himlahav i Kivik där han driver äppelodling, bygger häststängsel, röjer sly och hugger ved.
Han liknar livet vid en balansakt på lina, där man med åren blir bättre på att hitta jämvikten mellan tillvarons olika grundpelare. Skapandeprocessen, det fysiska arbetet, öppenhet mot världen och människorna runt omkring – i skärningspunkten däremellan hittar han balansen som möjliggör en framåtrörelse i lindansen.
– Det tar tid att lära sig leva, men jag tycker att jag har börjat kunna det ganska bra.
I början av livet söker man bekräftelse och jagar yttre hjältar, menar Hobert. Med åren blir det allt mer tydligt att den enda hjälten som är intressant, är den hjälte man eventuellt kan f
inna inom sig själv.
Den mänskliga mognaden ger längre perspektiv, men också en ökad grundsäkerhet. Den säkerheten leder i sin tur till större konstnärlig djärvhet. För vad har man egentligen att förlora, när allt kommer omkring?
– Livet är kort. Nu har man kommit en bit fram på linan, och nu gäller det - de vackraste cirkuskonsterna ska jag göra nu. Om jag ska göra dem någon gång så ska jag fan i mig göra dem från och med nu. (TT)