– Har maten kommit? frågar Stavros Giangozoglou och blickar ut från sitt kontor.
– Nej, hörs en röst från korridoren.
Maten till barnen verkar inte ha levererats. Stavros Giangozoglou ursäktar sig och ringer några samtal. Maten verkar vara på gång.
Tillsammans med sambon Kerstin driver han Estia förskola. Han berättar att de kom till en punkt i livet då de funderade på vad de ville göra med närmaste tio–tjugo åren.
– Vi kom fram till att vi ville arbeta med barn, säger Stavros Giangozoglou. Det fanns inte tillräckligt många förskoleplatser i Uppsala heller, så vi tänkte varför inte?
Eftersom han är politiskt aktiv inom socialdemokraterna och sitter i kommunfullmäktige har han kunnat använda de erfarenheter som hans politiska arbete gett honom i startandet av förskolan.
Han kunde vilka lagar och regler som gällde för att bedriva den här typen av verksamhet, säger han. Och efter några månader av möten, planering och kontakt med myndigheter kunde paret öppna Estia förskola i november 2010.
En av de saker han själv bär med sig från sin tidiga skolgång är hur han uppmuntrades att våga prata inför andra. Han menar också att det är en av förskolans uppgifter att stärka barnens självkänsla. När han gick i tredje klass gjorde hans lärare ett starkt intryck på honom. Läraren uppmuntrade alla barn att prata, att hålla tal inför varandra.
– Han brukade säga, ”kunde de gamla grekerna så kan ni”, ler Stavros Giangozoglou.
Han berättar att han tyckte om att prata en hel del redan då och att kunna uttrycka sig och våga prata inför andra människor är egenskaper som Stavros tycker är viktiga.
– Nu när vi finns inom förskolevärlden så försöker vi bygga upp barnens självförtroende, både tillsammans med familjerna men även här på förskolan, säger han. Det kan handla om att barnen får berätta en saga vid samlingen.
Intresset för politik och viljan att diskutera ligger i släkten. Hans pappa var fackligt aktiv och de hade ofta politiska diskussioner vid köksbordet. Efter att han arbetat inom industrin blev han själv fackligt engagerad. För att sedan bli aktiv inom Socialdemokraterna och har sedan 1994 suttit i kommunfullmäktige.
När han kom till Sverige för första gången var det mellan 20 och 30 minusgrader och slutet av januari. Tillsammans med Kerstin åkte han till hennes hemtrakter i Norrbotten.
– Man tittade sig omkring och tänkte – intressant, skrattar han.
Kerstin hade Stavros träffat ett par år tidigare i Tyskland där han pluggade. Han skulle resa hem för att tjänstgöra i armén och på Münchens tågstation såg han två tjejer med stora backpackryggsäckar. De var på väg mot Grekland. Den ena var Kerstin. Så efter lumpens två år åkte han till Sverige för att träffa henne.
Efter att ha bott i Boden en period sökte Kerstin efter arbete mer söderut och fick napp i Uppsala. Det var april när de flyttade hit. I Uppsala hade det varit grönt på sina håll medan det i Boden fortfarande var 20 minusgrader, berättar Stavros.
– Det var då jag började förstå att det verkligen är ett avlångt land.
Och nu följer de sin dröm och arbetar med barn. Utanför Stavros kontor på förskolan hänger en liten tavla med överskriften ”Saker att göra”. Den första och enda punkten på listan är ”Rädda världen”. Den har deras dotter skrivit.
– Det har stått där något år nu, säger Stavros, men det får stå kvar tills vi gjort det.
Äntligen verkar maten ha kommit. Doften sprider sig i korridoren.
– Vänta, vänta, säger Stavros, men barnen springer in i korridoren ändå.
– Vad är det för mat? undrar ett av barnen.
– Det luktar pannkaka, säger någon.
– Pannbiff, fastslår en annan.
– Det är potatisbullar och lingonsylt, berättar Stavros.