Ibland behöver man påminnelser om vad som hänt i samhället sedan mitten av förra århundradet. Och vad folkrörelserna har betytt för samhällets utveckling i vårt land.
En som varit med om den resan är Sören Gozzi.
– Farsan och morsan skilde sig när jag var tre år. Det var ovanligt på den tiden. Så jag växte upp med morfar och mormor – överöst av kärlek. Vi bodde i ett rum och kök: i köket bodde min morbror, jag bodde i hallen och morfar och mormor bodde i rummet, berättar han.
– Mamma jobbade och slet på Kappfabriken men gifte så småningom om sig och flyttade till Värmland och då blev jag kvar hos morfar och mormor.
Han berättar att morfar skrev kupletter åt IOGT och NTO och sjöng i Uppsala arbetaresångkör.
– De var fattiga som kyrkråttor, men ändå köpte de ett piano åt mig, som jag har kvar.
Sören Gozzi spelade piano i kommunala musikskolan och senare för Sven Alin, fiol för Ivar Rhodin, studerade harmonilära för Göte Granström och tog sånglektioner för Tjelvar Hovstadius.
– Men jag spelar inte nu. Det kan bli några enkla julsånger. Jag märkte att jag var bättre i idrott, så jag satsade på det. Dessutom lärde jag mig aldrig att improvisera, vilket är synd, eftersom jag blev intresserad av jazzmusik så småningom. Men jag fick något slags stipendium i efterhand, kommenterar han sitt eget musikaliska liv.
Så det blev idrott: bandy, ishockey och fotboll.
Det var i Almtuna som han började i alla tre sporterna, men senare kom han till Sirius i fotboll, 1957.
– Jag spelade några matcher i A-laget och fick spela med Sigge Parling, som jag sett spela i VM-finalen 1958. Vi vann division tre och gick upp. Fast sedan var jag med och spelade bandy i Vesta, när vi gick upp i allsvenskan, minns han och lägger till att den bästa han spelat med var Ove Eidhagen.
Så småningom inriktades hans engagemang på att vara ledare och tränare och han var bland annat riksinstruktör i bandy.
– Mamma var politiskt aktiv i vänsterpartiet, så jag ”smittades” väl av miljön och blev tidigt politiskt intresserad.
Så småningom fick han jobb på Kemikum, som forskningsingenjör, och blev fackligt aktiv där. Detta ledde till att han så småningom blev förhandlingsombudsman i Statstjänstemannaförbundet. Bland förtroendeuppdragen var att som TCO-representant sitta i Uppsala universitets konsistorium.
– Där lärde jag mig mycket, inte minst att läsa mellan raderna och att höra vad som inte sades. Det har jag haft mycket nytta av i förhandlingsarbetet, säger Sören Gozzi.
Det finns inga möjligheter att här redovisa alla de uppdrag och tjänster han haft, vilka utredningar han varit med i, men de är många.
Han blev bland annat undervisningsråd på Skolöverstyrelsen och hade hand om personaladministrationen där.
– I bagaget hade jag ju bara en gymnasieingenjörsexamen. Det retade en del på SÖ till vansinne. Det är ett helsike att ta sig fram på egna meriter, säger han med ett stort skratt.
Hans sista anställning före pensioneringen som 60-åring var som administrativ chef för Journalistförbundet. Därefter var han i flera år projektledare på Uppsala föreningsråd.
Utöver arbetslivet har han som sagt lagt ned mycket tid inom idrotten. Han var ordförande i IF Vesta, både i huvudstyrelsen och i fotbollssektionen. Han har just avgått som ordförande i Uppsala Jazzklubb.
– Jag lyssnar på klassiskt, operett och jazz. Tycker att musik är en lisa för själen. Är väl vad man brukar kalla allätare, men jag har svårt för rockmusik, kommenterar han.
Han följer med i all idrott, men deltar inte aktivt längre.
– Jag håller i ett bouleklot ibland, men det räknas väl inte, säger han och tillägger att ett av barnbarnen spelar med i UIF i fotboll och småttingarna håller på med fotbollsskolor. Så återväxten finns, konstaterar han.
Det politiska arbetet tog ett tvärt slut när Sören Gozzi efter en schism med ledande personer inom Uppsala arbetarekommun beslöt sig för att med omedelbar verkan lämna alla politiska uppdrag och senare också lämna det socialdemokratiska partiet.
– Så nu är det rent i almanackan, kan man säga, säger han och ser inte särskilt dyster ut.
För nu får han det som han tycker det blivit för lite av: tid för eftertanke.
– För var finns den tiden för den som ständigt är uppkopplad, i mobilen och på nätet? frågar han.