Efter över 30 år på Upsala Nya Tidning, i Hallstavik, i Östhammar och i Uppsala har Inger Hellman nu gått i pension efter många års envist, tålmodigt pendlande från hemmet i Hallstavik. Där växte hon upp. Pappa jobbade på pappersbruket, var engagerad i kommunen, kyrkan, polisstyrelsen, och var desutom nämndeman. Hennes mamma var mattant i skolbespisningen.
Inger tyckte tidigt om att dansa, och dansglädjen har följt henne hela livet.
– Som ung dansade jag i ofta Vikingalunden, och på Krutudden i Östhammar. Och på 60-talet var det Folkets hus i Skebobruk som gällde. Jag minns att jag hörde Hep Stars där.
Efter nian var Inger skoltrött och hade inte lust att plugga vidare. I stället flyttade hon till Stockholm, där hon arbetade som barnflicka ett par år.
– Fast egentligen ville jag jobba inom kontor.
Och så blev det. 1970 fick Inger jobb på kontoret vid Philips teleindustri i Jakobsberg. Där lärde hon sig allehanda kontorssysslor, och minns med ett leende de äldre före detta militärer som jobbade på ”hemliga avdelningen”; Philips telindustri arbetade bland annat med eld- och stridsledningssystem.
– Det var ett jätteroligt år, säger Inger som 1975 flyttade tillbaka till Hallstavik, där hon gifte sig och fick barn. Men våren 1984 återvände hon till kontorslivet, nu på Upsala Nya Tidnings lokalkontor i Hallstavik. Där var framlidne Sune Walfridsson lokalredaktör.
– Å, han var en så rolig arbetskamrat! Han tyckte mycket om musik och var otroligt engagerad i körsång.
På lokalkontoret tog Inger emot annonser och prenumerationer. På den tiden infördes även dödsfallsnotiser i UNT och Ingers uppdrag utökades så småningom till att skriva notiserna.
– I en sådan bygd känner alla alla, och det var inte sällan jag fick skriva om folk jag kände.
Inger arbetade även en period på lokalkontoret i Östhammar som säljare av företagsannonser innan hon fick jobb i UNT:s växel på Danmarksgatan, och sedan på annons- och prenumerationsavdelningen. Hon har också arbetat på UNT:S citykontor på Drottninggatan.
– Jag har träffat så många roliga och annorlunda människor under de här åren, och det är dem jag kommer att minnas. Jag gillade verkligen de öppna lokalkontoren, speciellt i Östhammar. Folk tittade ofta in för att prata, tipsa och fika.
Dansen spelar stor roll i hennes liv. Hon har dansat folkdans sedan 1974 och leder i dag Häverö folkdanslag. Folkdanslaget har besökt och dansat i minst åtta olika länder.
– Vi är fortfarande igång, och i år ska vi resa till Tyskland.
Inger har två folkdräkter som hon sytt själv, för hand som sig bör.
– Det är tur, för även om jag gillar att sy så är jag inte så sams med symaskinen.
Den ena dräkten är från Häverö, den andra från Sollerön i Dalarna.
– Min farfar växte upp på Sollerön vilket gav mig anledning att bära den folkdräkten, säger Inger som tidigare också var entusiastisk squaredansare. Och det var under en squaredancekväll i Skebobruk som hon träffade sin sambo Eje.
– Han var en ”caller”, alltså den som ropar ut till de dansande vilka steg de ska ta. Man kan dansa en låt som är helt ny för en själv enbart med ledning av utroparens ord, försäkrar hon.
Efter alla år av pendling kommer Inger nu äntligen att få mer tid åt barnbarnen som är tre till tio år, åt huset och trädgården – men framför allt kommer hon att kunna tillbringa mer tid vid havet.
– Havet är allt för mig. Och det känns som om jag kommer att få oceaner av tid nu när jag går i pension. Jag tänker bara göra det jag vill, åka på utflykter, gå på auktioner. Jag ville inte jobba tills jag inte orkade längre. Man måste ju orka ha lite kul också!