Tord växte upp i ett kristet hem i Luleå, och vistades ofta i kyrkan. Som KFUM-scout intresserade han sig för orientering, bandy, hockey och fotboll. Att fotografera var tidigt ett stort intresse; som värnpliktig var han militärfotograf vid flygvapnet.
– Jag ville egentligen bli fotograf, men det fick jag inte för min pappa.
Under läroverksåren blev Tord ordförande i Kristna gymnasistföreningen i Luleå.
– Den var ekumenisk, med både kyrkligt och frikyrkligt engagerade gymnasister, vilket väckte en viss uppståndelse, säger Tord som sedan kom att arbeta med just ekumenik största delen av sitt yrkesliv. Som 22-åring började Tord lärarutbildningen i Luleå, och träffade då blivande hustrun Gunnel som han nu varit gift med i 55 år. Båda var aktiva i Kristna seminaristföreningen, han som ordförande, hon som sekreterare.
– Sedan dess har vi jobbat som ett team.
De båda nyutexaminerade folkskollärarna hamnade först i Biskopskulla och sedan i Alunda.
– Parallellt med arbetet pendlade han med moped och rälsbuss till teologistudierna i Uppsala. Här blir han allvarlig och berättar om sin ”indirekta kallelse”.
– Jag visste tidigt att jag skulle stå till Guds förfogande. Gunnel hade också en kallelse, en stark missionskallelse.
När han tagit sin teol kand kontaktade han Svenska kyrkans mission i Uppsala, och paret erbjöds rätt omgående tjänst i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe.
– Vi frågade: Var ligger det?, minns Tord, som med hustru och tre småbarn anlände till Salisbury 1964.
De var lärare på Musume seminarium innan de förflyttades till Manama, en högstadieskola där Tord blev rektor. Samtidigt medverkade han till etableringen av landets första ekumeniska lärarhögskola i Bulawayo. Han arbetade ytterligare två år som lärare vid ett ekumeniskt prästseminarium i Harare innan det var dags att mitt under brinnande krig skicka hem familjen. Gunnel och barnen skulle gå ombord på planet, och Tord stod på flygterminalens tak för att se om äldste sonen skulle fastna i passkontrollen.
– Vi var alla livrädda att han skulle tvångsrekryteras till Ian Smiths vita armé. Jag kunde själv ha blivit inkallad om jag stannat, men hade kvar intyget om att jag tjänstgjort för svenska flygvapnet, och hade min lojalitet där, vilket accepterades som hinder för min rekrytering, säger Tord.
Han återvände till Sverige fyra månader senare.
– Efter befrielsekriget har Zimbabwe under Mugabes ledning ruinerats och korrumperats. Det känns bara så sorgligt, säger Tord som efter hemkomsten tjänstgjorde på ekumeniska avdelningen i Kyrkans hus. Han är särskild nöjd över att deltagit i utarbetandet av Borgåöverenskommelsen, där de nordiska lutherska kyrkorna och de anglikanska på brittiska öarna kom överens om att erkänna varandras ämbeten.
– Att det blev ett resultat till sist var kul, sammanfattar Tord.
Biträdande biskop i Uppsala stift blev han 1990. Bakgrunden var att ärkebiskopen blivit alltmer överlastad av administration.
– Då etablerades min tjänst, som i dag fått benämningen biskop i Uppsala stift.
Efter pensionen 2000 har han på heltid ägnat sig åt fotograferande och har haft halvdussinet utställningar i olika länder och gett ut en rad fotografiska konstböcker. Han fotograferar även för kyrkliga tidskrifter och församlingsblad.
– Jag tycker om att leka med vinklar och ljus, säger Tord som efter biskopsåren och alla sina fotografiska expeditioner känner varje prång, skrymsle och räcke i Domkyrkan.