Martin Stenmarcks tunga meritlista spänner bland annat över huvudrollerna i musikalerna ”Jesus Christ Superstar ” och ”West Side Story ”. Låten “Las Vegas” och för honom “overkliga” segern i Melodifestivalen 2005 gjorde honom till Martin med hela svenska folket. Från denna svindlande bergstopp var det inte långt till en bottennotering på 19:e plats av 39 bidrag i Eurovision Song Contest i Kiev, med efterföljande svidande besvikelse och mediedrev.
– Det var en besvikelse, för tävlingsmänniskan i mig hade en förväntan. Men redan under repetitionerna kändes det att folk gillade andra låtar bättre oavsett hur bra jag gjorde den. Ändå körde jag på och gjorde mitt bästa som i en bubbla fram till mitt framförande. Sedan gick all luft ur mig, säger han i en lila soffa under en paus i repetitionerna inför sin nya föreställning.
Som nybliven pappa kunde han sätta händelsen i ett större perspektiv, framhåller han.
– Jämfört med en nyfödd dotter är ett misslyckande med en låt i tv bara en skrattretande världslig sak. Jag kände en drivkraft att visa de som kritiserade mig var skåpet ska stå. Det ledde till att jag började skriva på svenska och med en för mig monumental ny inriktning.
Resultatet blev skivan “9 sanningar och en lögn” vars singel “7milakliv” låg etta på alla listor samtidigt och sålde sex gånger platina. En annan överraskande framgång var megashowen ”Ladies Night”. Initialt tyckte många att det var “knasigt” att göra en show som utestänger halva Sveriges befolkning, men den blev en enorm succé: nästan 700 000 besökare, med fylld Globen många gånger om.
Så vad är hans hemlighet?
Närvaro, lång erfarenhet av kommunikation med publiken och inte minst brinnande nyfikenhet, menar han.
– Jag har alltid varit nyfiken och orädd att prova nya saker. På scen är jag uppfylld av lyckokänslor; jag tror att publiken känner av det.
Lyckan drivs av lusten att vara en “sagoberättare”.
– Morfar sa att vi artister är läkare av själen. Det tycker jag om. Med musikens kraft kan man nå låsta rum och skapa plats för känslor som man har stängt av.
En annan viktig drivkraft är bekräftelsebehov.
– Det kommer från att jag har så många syskon. Det förklarar min längtan att synas mer. Mamma var duktig på att se oss, men det var ändå svårt med elva syskon. Därför måste jag ständigt fylla på med allt ljus på mig.
Det började han tidigt med. Som 11–12-åring var han med i ett band och drömde om att spela hårdrock i Los Angeles.
När han hade spelat med de flesta hemma i Örebro flyttade han till huvudstaden ”på vinst och förlust”. Han behövde stålar. Systern läste i en annons att Wallmans Salonger sökte en sjungande servitör.
– Jag tänkte att sjunga kan jag och att servera bör jag kunna lära mig. Sedan upptäckte jag att jag kunde lära mig en massa andra saker där och breddade min repertoar.
Efter genombrottet på Wallmans har det rullat på. Dock inte utan dalgångar. En av dem inträffade för sju år sedan.
– Jobbet började bli slentrian, jag stagnerade och hade inga nya idéer längre.
För att väcka sin förtvinande lust till liv igen satte han upp ett till synes ouppnåeligt mål: att tävla i det tuffa, tio dagar långa mountainbike-loppet Yak Attack i Nepal tillsammans med förbundskaptenen för MTB-landslaget Andreas Danielsson.
Han hårdtränade ett år inför loppet och kom sjua.
– Loppet var viktigt för mig, eftersom jag ända sedan jag var liten haft en känsla av att jag klarar vad som helst bara jag har bestämt mig. Och det blev en enorm energiboost! Jag kände en stor lust att prova nya saker och fick tillbaka min lust till musiken. Bara under resan skrev jag sju, åtta nya låtar.
För tolv år sedan poserade han i naken i Cancerfondens årskalender, med de ädlaste delarna skylda av gitarr. Tänkte han bli sexsymbol?
– Nej, det var inte så viktigt. Min mamma gick bort i cancer tre år innan bilden togs. Därför gjorde jag det. Min mamma hade nog uppskattat bilden och skrattat åt den.
Ändå medger han att han kunde festa rätt vilt.
– Det som triggade i gång mig var att tänja på gränserna och få ut så mycket som möjligt av livet. Ibland gick det överstyr. Med tiden har jag blivit lite äldre och klokare. Nu är jag mer sansad, jag har tre barn att hålla ordning på. Jag tänker varje dag på att Hanna och jag har skapat tre helt olika individer som kan göra vad som helst. Det är en häftig känsla och en enorm ynnest att vara pappa, säger Martin Stenmarck. (TT)